Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Halstatuerade blattar och rödhåriga kulturkärringar styr det här landet numera

När jag står där som vanligt vid spisen och lagar till en vegetarisk risotto med spröd sparris och massor med parmesanost tänker jag på den jämrans feminismen och den politiska korrektheten och att jag måste komma ut ur den trånga åsiktsgarderoben.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det räcker faktiskt att titta på bilder från maktparketten – det vill säga den smala raden av höjdare som sitter längst fram på årsstämmorna hos storföretagen – för att inse att feminismen och PK-ismen har gått över styr.

Grånade män i min ålder borde verkligen beredas större plats, fast det får man inte säga numera, men jag gör det i alla fall. Vi måste stödja de numera uppenbarligen tystade rösterna som säger att det har gått för långt i det här sabla PK-samhället.

Numera är det bara rödhåriga kulturkärringar och halstatuerade blattar som tar upp alla platser på maktparketten. De bestämmer allt i de där storföretagen, kärringarna och blattarna, och ger varandra miljonarvoden och miljonbonusar, åker privatjet och jagar älg och är experter på allt från lastbilar till skatteplanering och tamponger. Det är skandal och definitivt inte ett Sverige jag känner igen mig i. Men det får man inte säga numera i den här åsiktsgarderoben.

Man kunde tycka – om det är som de påstår att kompetens är det absolut viktigaste kriteriet när man rekryterar till storföretagens styrelser och ledningar – att det borde gå att hitta åtminstone en eller ett par distingerade äldre män med godkänd arvsmassa, grått hår, mörk kostym, vit skjorta och röd slips som kunde få något att säga till om.

Men nej, i det här himla feminist- och PK-styrda landet finns all ekonomisk makt i dag hos batikhäxor som skriker om våldtäkt så fort de får en klapp på axeln och hos massinvandrade styrelseproffs som anmäler till diskrimineringsombudsmannen direkt någon undrar varför ledningen i svenska storföretag inte innehåller fler sextioåriga, vita män som gått på Lundsberg.

Det här är ett upprop till försvar för de sextioåriga, vita män och deras olycksbröder som gått på Lundsberg och under de senaste åren tappat precis all den makt som de ärvt från sin far och sin farfar och – faktiskt! – hade planerat att skicka vidare till sina söner så fort gossarna kört av sig sin ungdomshybris i Ferrarin och stabiliserat sig i sexrummaren på Strandvägen i Stockholm.

Men icke, den makten har de fått se gå upp i rök. Poff. Får man ens säga poff i det här landet längre?

Jisses, människor får i dag sparken, utesluts ut föreningar och politiska partier bara för att de sagt sanningen om vissa rasers överlägsenhet. För tjugo år sedan kunde en svensk företagsledare sitta i tv och påstå att "man ska komma ihåg det att det finns alltså ett fåtal mycket väl utbildade svartingar och med dem har du i princip inga större definitionsproblem, men med den stora gruppen har du det".

I dag är det svårt för en andre vice talman i riksdagen att ens säga negerboll utan att blatteälskarna går i taket. Snart blir det väl förbjudet att äta ärtsoppa i den här matsalen! Eller var det bruna bönor?

Nej, det är förfärligt. Den lata PK-eliten tar våra jobb, de lesbiska feministerna tar våra fruar och snart får man väl inte ens bära kniv när man ska konfrontera de maktgalna kvinnorna och de strykrädda antirasisterna och de latteläppjande åsiktsjournalisterna. Nej, blir det en kvinnlig statsminister då flyttar jag till Ungern.

Det var nu jag hade tänkt berätta att det här var satir, MEN DET FÅR MAN JU INTE SÄGA LÄNGRE I DEN HÄR GARDEROBEN!!!