Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Godhetsknarka mera och visa dina barn nålsticken av omsorg och empati

Systrarna March i filmen ”Unga kvinnor” har en godhetsknarkande mamma. De spelas av Emma Watson, Saoirse Ronan, Florence Pugh och Eliza Scanlen.Foto: Sony/Columbia

Om du tillhör den gruppering som tycker att godhetsknarkande är uselt och förkastligt bör du sluta läsa nu. Du blir bara förargad och kinkig om du fortsätter.

Detta handlar om det omåttliga bruket av godhet som vi bara måste utsätta våra barn och unga för.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag ska hålla mig kort, trots att ämnet är oändligt och går över generationer.

En fuktig och blåsig söndag traskar vi i väg längs en öde storstadsgata till en biograf och ser den gripande filmen ”Unga kvinnor” och vi är glada över att det regnar när vi vandrar hemåt eftersom tårarna inte syns.

Jag tänker på scenen när de fyra systrarna March, på förslag från sin godhetsknarkande mamma, marscherar till den fattiga familjen Hummel, ger bort sin överdådiga julfrukost utan att tänka: nu gör vi dem en otjänst.

Det glädjerus de kände när de gav bort sin mat aktiverade med all säkerhet belöningssystemen i hjärnan, vilket förmodligen enbart överträffades av den kick som rikingarna Laurie och James Lawrence kände när de i sin tur skänkte en ännu flottare måltid till familjen March.

Vilken ljuvlig upptäckt: våra barn föds med empati.

Ny hjärnforskning från I-Labs vid Washingtonuniversitet i USA tyder på att osjälviskhet är ett naturligt drag som vi föds med. I en undersökning av små barn, endast 19 månader unga, fann forskarna att de flesta – även när de var hungriga – spontant gav en barnvänlig bit frukt till en okänd vuxen som visade att hen önskade den.

Vilken ljuvlig upptäckt: våra barn föds med empati, och sedan är det upp till föräldrar och andra vuxna att se till att de behåller och utvecklar den.

Men lyckas vi? Enligt en annan rapport från Harvarduniversitetet i Cambridge, Massachusetts, USA, värderar dagens unga personlig framgång högre än rättvisa och omtänksamhet.

Unga vet att godhet och rättvisa är viktigt, och deras föräldrar och lärare vet det också – men de agerar inte efter sina principer, menar forskarna. De vuxna pratar om det, men unga gör som vuxna gör, inte som de säger. Alltså; mammor och pappor och andra vuxna förebilder bör med aktiv handling visa barnen vad man ska göra, empatiknarka – och stoltsera med det.

Unga gör som vuxna gör, inte som de säger.

Utmaningen är att göra det man pratar om, inspirera och motivera unga: genom att ge dem ett barn-på-flykt-paket från Unicef i julklapp, hålla upp dörren för en gammal medmänniska, hjälpa en flykting med språkträning, förklara att tusenlappen det kostar att färga håret ska gå till hemlösa och låta barnen skänka kassen med pantburkar till den fattigaste EU-medborgaren de hittar i hörnet vid Seven Eleven.

Tro inte på den som säger att ett barn på flykt, en gammal medmänniska, en flykting, en hemlös eller den fattigaste EU-medborgaren får det sämre för att du för stunden hjälper just dem. Eller att det du gör är banalt och fel.

Jag tänker att när man växer upp och separerar från sina föräldrar är det som en klädstil man växer ifrån. Man måste hitta sitt eget snitt. Men en dag upptäcker man att man står där i ett plagg som liknar det mamma eller pappa hade, utan att man ens har förstått hur det gick till.

Godhetsknarka mera och visa dina barn nålsticken av omsorg och empati, även om det kolliderar med den ögonblickliga, personliga lyckan eller prestationen.

Känner du nu ilska: skriv inte till mig, skriv till forskarna, jag är bara den som lirar piano.

Alina Dobrică, 33: ”De spottar på mig”

Hon är Vellinges enda tiggare – utan att tigga