Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Fundera över varifrån hatet kommer, och sedan måste du glömma det

Du måste fundera över varifrån hatet kommer, det oresonliga, personliga hatet. Sedan måste du glömma det, skriver Lars Lindström.

Du minns papperslapparna ni skrev till varandra och lämnade under kudden när ni inte skulle sova tillsammans. Jag tänker på dig. Jag vill vara nära dig. Jag älskar dig.

Så länge sedan, och ändå i går.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Du vaknar upp vid tre på morgonen igen och siffrorna på nattduksbordet lyser rött. Tankarna på henne och varför och när försvinner aldrig ur ditt huvud.

Himlen går i grått och hela dagen faller regnet ned, och det känns som om du lika gärna kunde vara död, men tankarna på henne och de lekar ni leker vill aldrig lämna dig.

Det må likna poesi, men kanske ändå inte. Du hoppas att det är någon sorts poesi, eftersom ord är allt du har.

Du vill berätta för hela världen att kärlek är din religion, och att du varje dag skådar dess hemliga tecken, här inne och där ute.

En morgon möts en ung flicka och en ung pojke på perrongen till tunnelbanan. De har båda hörlurar, nickar igenkännande och kramar fumligt om varandra, men säger inte ett ord och fortsätter gå intill varandra med lurar i, mot ännu en dag i skolan.

Du vill berätta för hela världen att kärlek är din religion.

De säger ingenting, som om allt är outtalat, men du som går bakom ser att hon då och då kastar en skygg och hastig blick mot honom och då inser du hur det ligger till, att de med stor sannolikhet är förälskade.

Du ler inåt och blir varm i hjärtat.

På en folkrik och svårframkomlig trottoar i rusningstid ser du en flicka på kanske tio eller tolv år som snabbt kryssar sig fram. Snett bakom henne en kvinna, kanske hennes mamma eller rentav hennes mormor. Kvinnan är synskadad, i höger hand har hon en vit käpp och vänster hand håller hon på flickans högra axel.

Nästan overkligt smidigt tar de sig fram och du känner att det förtroendet mellan människor är så avgörande. Du slås av den kritiska vikten av tillit och tro.

Du måste fundera över varifrån hatet kommer, det oresonliga, personliga näthatet. Sedan måste du glömma det, det hat som gör att vissa människor anser sig ha rätt att kalla dig och andra för psykopat och avgrundskräk och landsförrädarsvin och naiv jävla idiot, det hat som gör att vissa människor anser sig ha rätt att kalla andra – till och med ett barn – för horunge och hjärntvättad liten vänsterfitta.

Och du hör Lana del Rey sjunga att hon kunde dö för att göra någon stolt och du känner att du också kan dö för att göra någon stolt och du hör Iggy Pop sjunga om klockan som tickar och tankarna på kärleken som försvinner och du känner att du inte vill förlora den.

Du känner att du också kan dö för att göra någon stolt stolt.

När ni möttes den där gången där i trappan, och sedan där bland bensinpumpar och sågspån, då visste du att hon tänkte stanna kvar, och nu är kärleken din trosbekännelse och hon är din enda princip.

Så vilar du i den gröna skinnsoffan i mörkret och ser ryggtavlorna på era numera vuxna barn, som sitter där, nära varandra, och spelar piano och sjunger tillsammans och du älskar varje sekund av det ögonblicket även om det inte varar så länge och kanske inte ska vara så länge ty då försvinner magin.

Du undrar över vad ni gjorde för fel och vad ni gjorde för rätt, du tänker på kramarna och ramarna, och du ser på dem och henne och tar ett djupt andetag och sluter ögonen i en sorts tacksägelse.

När ni tar en långpromenad och håller varandras händer som ni har gjort i tre decennier nu känner du att det här är livet, alla de stunder ni berör varandra, alla de ögonblick ni känner samhörighet… och allt detta är det enda som betyder något.