Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Frågan är hur vi ska rädda våra ungdomar från att bli kriminella

Bruce Springsteen 1975, då ”Born to run” släpptes.Foto: PETER CUNNINGHAM / TT NYHETSBYRÅN

Vissa ungdomar går ut för att rädda världen. Några vaskar champagne. Somliga stänger in sig och deppar. Andra går ut för att sno en mobil eller en bil och sälja lite knark.

Så har det moderna samhället sett ut i decennier.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Går på bio och ser ”Blinded by the light” om en brittisk tonåring med pakistanska föräldrar i Luton år 1987. Hög arbetslöshet, grov rasism och hopplöshet trycker ned honom – ända tills han upptäcker Bruce Springsteens musik.

Filmen är förutsägbar och ganska tramsig, men musiken är makalös, och efteråt låter jag Springsteens ”Born to run” från 1975 gå på repeat i några dagar.

Hela det albumet, och särskilt öppningslåten ”Thunder road” fångar på ett fenomenalt sätt känslan av att vara ung och kåt på livet, men instängd i ett sammanhang du vill komma bort från. 

Springsteens unga antihjältar är låsta av konventioner och begränsningar: klass, fattigdom, social isolering, arbetslöshet och brist på utbildning – och samtidigt finns vetskapen om någonting annat och bättre där borta: ta mig i handen, häng med och spana in löftenas land.

I den episka ”Jungleland” skjuter en barfotaflicka sin älskare, killen hon skulle fly med, och sorgligast av allt är inte brottet i sig – utan att ingen bryr sig när ambulansen åker i väg, som Springsteen uttrycker det.

Springsteens unga antihjältar är låsta av konventioner och begränsningar

En i dag aktuell fråga är hur vi ska rädda våra ungdomar från att bli kriminella, börja knarka, börja sälja knark för att finansiera sitt knarkande och i värsta fall skjuta mot någon annan som börjat knarka och börjat sälja knark för att finansiera sitt knarkande.

Eller det borde ha varit en aktuell fråga, men i stället tycks den mest angelägna saken vara hur hårt den som redan blivit kriminell ska straffas och hur kraftfulla repressiva åtgärder från polis och rättsväsende som ska införas.

I klickpolitikens tidevarv behöver makthavarna snabba lösningar och många tummar upp i sociala medier.

Alla vill leva i ett tryggt samhälle med minskad brottslighet, där är till och med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hyfsat överens.

I klickpolitikens tidevarv behöver makthavarna snabba lösningar

Nu är jag tack och lov varken politiker, polis eller kriminolog, men jag är säker på att forskningsstödet är mycket svagt för att fler eller längre fängelsestraff skulle ge lägre kriminalitet och ökad trygghet i samhället.

Eller som sex professorer i kriminologi skrev i en debattartikel i DN förra året: ”En ständigt återkommande skärpning av straffen är dyrt, verkningslöst och ibland till och med kontraproduktivt. En fängelseplats i Sverige kostar drygt en miljon kronor per år. Dessa pengar kan användas till andra alternativ med bättre brottsförebyggande effekt.”

För att återkomma till frågan hur vi ska rädda våra ungdomar från att bli kriminella kan vi titta på vilka omständigheter som gör att risken är större. Då hamnar vi åter i Springsteenland: klass, fattigdom, social isolering, arbetslöshet och brist på utbildning är stora riskfaktorer.

Om vi vill få ned brottsligheten på sikt är slutsatsen helt enkelt att vi utjämnar inkomstskillnader, ger alla unga en bra utbildning, vettiga jobb, bryter social isolering – med en särskild satsning på unga män. Är det något vi kan ta en debatt om?

Jag förslår också tvångslyssning på ”Born to run”, men det är ju jag.

https://www.instagram.com/p/Bz-v3lvhm7T/?hl=sv