Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Fördomen om män stämmer bara ibland

Vad ska man ha vänner till? En man i min ålder, över femtio men ännu inte fyllda sextio, skrev till fyra kompisar att han hade fått cancer, en stor rackarns tumör på ena njuren. Han berättade att han ska opereras om några veckor, att tumören lyckligtvis inte verkar ha spridit sig, varken till lungor eller till lymfsystem.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Till saken hör att av dessa fem herrar, som fortfarande anser sig vara unga i sinnet, har cancern slagit till mot tre. En av dem har - förutom sin cancer - i många år haft kroniskt obstruktiv lungsjukdom (kol) och genomgått en dubbel lungtransplantation. När han beskrev sitt tillstånd efteråt sa han att det var som om en bandvagn hade kört över hans bröst.

De fem har gemensam bakgrund, växte upp i samma stad, men bor i dag väl utspritt över landet: en i norra Norrland, en i södra Götaland och tre i Svealand. Tack vare mejl, sociala nätverk och bildtelefon håller de en någorlunda tät kontakt, för det mesta koncentrerad till det gemensamma hockeyintresset.

Några träffas ganska flitigt, och ibland - som nu i januari - kunde hela gänget sitta vid ett bord på en Stockholmskrog och käka stekt fläsk med löksås, dricka öl och samtala.

Det finns en fördom att män har svårt att prata om känslor, ibland stämmer det, ibland inte. Njurcancerpatienten väntade på besked när de fem satt med det stekta fläsket och löksåsen, och ville inte förstöra den gemytliga atmosfären, men för några av de andra sken det igenom att han var bekymrad.

När gruppen fick beskedet om njurcancern via internet blev konversationen först hårdkokt. Fuck cancer. Bara jag inte missar någon match, visst har de internet på sjukhusen? Det här bekräftar vad jag sagt i många år: Så länge man är frisk ska man fan inte gnälla. Njurarna har man två av. Vi är i alla fall svenska mästare.

Sedan blev den mjukare. En av dem erkände sig chockad, trots en konstig känsla av att allt inte var OK när de fem träffades senast. Det talades om mörka stunder, om dödsångest. Njurcancermannen skrev i riktning mot de två som tidigare opererats: Ni har gått igenom något mycket tufft, och hanterat det så bra. Så när jag känner oro eller rädsla, så tänker jag på er.

Han medgav sina negativa tankar kring ingreppet, men intalade sig att det är en droppe i havet jämfört med vad kolkillen fått gå igenom. Av kolkillen fick han svaret: Man ska inte jämföra ett Elände med ett annat. Allt Elände är relativt och personligt. Det Elände som du nu går igenom har du all rätt i världen att gnälla om.

Han slog fast att det kan hjälpa med ett visst mått av tjurskallighet när man ska komma tillbaka efter en stor operation. Sedan berättade han om ett av sina hjälpmedel mot ångesten: telefonnumret till någon som redan gjort ingreppet.

I juli fick jag numret till en gubbe i Värmland. Fick tag på honom på mobilen då han var ute i bärskogen. Han satte sig på en stubbe i skogen och tog sig tid med mig och min ångest i över en timme. Efter det samtalet (och ett par till med honom) så var jag betydligt lugnare och kände att jag kunde lägga mitt liv i händerna på specialisterna på Sahlgrenska.

Några av de fem uppgav att de blivit djupt berörda av den emotionella tonen i konversationen. Särskilt av kolkillens slutkläm: Om du behöver en Gubbe på en Stubbe och det känns rätt för dig, så kan du mitt nummer.

Gubbar på stubbar kan också ha känslor. Hur kan jag nu veta så mycket om den här gruppen av medelålders män? Det är enkelt, jag är en av dem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!