Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

För fysisk närvaro med barnen finns ingen ersättning

En morgon på väg till tunnelbanan när jag vandrar med den tunga portföljen i en rem över axeln ser jag en pappa med spretig frisyr och helskägg som går gatan fram och håller sina två leende barn i handen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den synen fyller mig med den största glädje, men också med ett stråk av saknad.

Där går en liten flicka med tofs, och en storebror med keps. De är kanske tre och fem år, ska till förskolan, går knyckigt, skrattar och stojar, fastän det är tidigt, och en hand tycks krama mitt hjärta hårt.

Pappan kunde ha varit jag, det var jag... i en annan tid gick jag också dessa nötta stadstrottoarer och höll ett barn i var hand och pratade om vad vi skulle göra tillsammans eller var för sig.

Ibland hoppade någon på ett lock eller plockade upp en sten, ibland skulle någon berätta något med allvarlig min och med stora ögon se upp i mina och söka bekräftelse.

En dörr slår igen, en mås seglar förbi. Två hantverkare har tagit en kaffepaus och lutar sig mot sin skåpbil. Pappan och barnen passerar, jag vänder mig om för att ännu en gång insupa känslan.


Senare på tunnelbanan låter jag mobilen ligga kvar i fickan och tänker på all tid vi har delat med barnen de senaste tjugo åren. Modiga hopp från en stol till en säng, doften av nybadade barn i en frottéhandduk, godnattsagor som bara måste gestaltas med enmansteater. Jag ser när de står med Harry Potterkepsar och stora tänder och stirrar ut över ett vidunderligt landskap. Hör när de sjunger änglavackert i kör.

Att vara tillsammans med sina barn kan i perioder vara ganska dystert, det dystra ligger i att tiden har sin gång, känslan av förlust, att barnen finns där långt före oss, att varje gång kan vara den sista vi gör just detta tillsammans.

En del pratar om kvalitetstid, att den som är väldigt upptagen och inte kan ägna så många timmar åt sina barn får se till att de stunderna blir något särskilt, extra intima. Det ligger något i det, och för många är det kanske en nödvändighet. Jag vill ändå tro att kvantitet är viktigare. Att finnas där.

Nu när våra barn har dragit till universitet och högskola är mobil, bildtelefon och Facebookgrupp de halmstrån vi sträcker ut. Vi försöker också hitta sammanhängande tid tillsammans. I våras hyrde vi ett hus i Hälsingland, åkte en del skidor, men framför allt umgicks vi i fem dagar med våra numera vuxna barn och deras vänner.


En särskild stämning, en människas känsla är inget som kommer på beställning. Det krävs tid. Någon visar sig plötsligt från en annorlunda sida, någon öppnar sig, någon slår oss med häpnad... För fysisk närvaro med barnen finns, tror jag, helt enkelt ingen ersättning. Varken när de är små, eller när de blir större.

Snart ska vi resa bort några dagar tillsammans igen, inte låtsas att vi är mamma, pappa, barn, utan se att vi är vuxna människor, tätt sammanbundna av kärlek och minnen, och inse att vi måste anstränga oss för att behålla den närhet som vi tycker att vi har haft.

Jag går ut från tunnelbanan, en satt man i sladdrig kostym passerar så nära att doften av rakvatten sveper förbi. Det ångar av asfalt på gatan och slamrar av en maskin. När jag slänger upp portföljen på skrivbordet på jobbet och plockar ur datorn studerar jag bilden som sitter fastnålad på skärmväggen. Där sitter jag, i skägg, med vinröd tröja och två gapande barn i knät. Jag ser mycket lycklig ut.