Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

För att bevara svensk luciakultur ska ni äta fläsk och dricka bärs i ottan

Luciafirandet hade sett annorlunda ut om de så kallade Svärjevännarna hade fått bestämma, skriver Lars Lindström.Foto: SHUTTERSTOCK

Tänk om de råbarkade, språkmissbrukande, nationalistiska, antifeministiska, populistiska så kallade Svärjevännerna hade styrt utvecklingen av svenska traditioner de senaste 250 åren. Hemsk och orimlig tanke, jag vet, men försök.

Luciafirandet hade sett så annorlunda ut.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Gråvädret tågar in. Meteorologerna har inget annat att säga än fortsatt mulet i stora delar av landet. Plötsligt uppenbaras hur tryckande de färglösa dagarna och de becksvarta kvällarna känns. Trösten ligger i att det bara är veckor till lucia, ljusets högtid.

Förr i världen, före internet och sociala medier och ännu längre tillbaka, var lucianatten den längsta. Sedan kom ljuset. Redan här brister det. När den gregorianska kalendern infördes 1753 flyttades vintersolståndet en vecka och lucianatten blev inte längre årets längsta.

Dåtidens påverkanskampanjer lyckades övertyga folket att ljusfirandet skulle fortsätta 13 december, trots att mörkret sänkte sig över Sverige en hel vecka till.

Här kommer mer. Från början firade vi inte det sicilianska helgonet, vi firade som hedningar Lussi, moder till och härskarinna över alla vättar och andra underjordiska väsen.

Stjärngossarna har egentligen inget med luciafirandet att göra, skriver Lars Lindström.Foto: LARS NYBERG / NYBERG LARS XP PRESSENS BILD,EXP

Stjärngossarna i vita skjortor hade under 1700-och 1800-tal inget med ljusfirandet att göra. De var en del av ett julspel under trettonhelgen, och gick omkring bland gårdarna, störde folk och tiggde pengar.

När stjärngossarna drog in 13 december kan man ana skriet från de varpakastande traditionsbärarna. Kulturens förfall.

Jag kan även föreställa mig ilskan i 1800-talets sociala medier när den gamla fina lussetraditionen med att hälla nybryggt öl över rötterna på gårdens vårdträd försvann. Samhällskollaps!

Tänk er reaktionerna från nationalistiska trollkonton när den första kända lucian i Sverige 1764 uppvaktar herrskapet en morgon på Horns boställe norr om Skövde. Vit gördel, änglavingarna sitter som de ska på ryggen, ljusstakarna med brinnande ljus hålls i ett fast grepp.

Vrålet från Stå Upp För Lussi-gruppen i Skövde torde ha hörts över landets gränser. VAKNA! Det är en UTLÄNDSK tradition! En TYSK JULÄNGEL? Vill ni utrota det svenska kulturarvet?

Den första svenska lucian med ljus i hår var en MAN i Skinnskatteberg 1820. I framför allt Värmland innebar myten att godhetsknarkaren Lussi kom med mat till nödlidande under svår hungersnöd.

När traditionen att Lussibruden i ottan skulle bjuda på fläsk, öl, brännvin och ost tynade bort och ersattes med kaffe och ”dövelskatter” måtte ”kulturbevararna” ha exploderat av ilska.

Liksom när en italiensk sång blev signaturmelodi till det svenska luciafirandet i början av 1900-talet. Då mumlades landsförrädare.

 

LÄS MER: Lars Lindström: Hyckleri på hög nivå av Jomshof 

 

När gammelmedia 1928 ordnade Luciatävling och vinnaren skred fram med elektriskt ljus i kronan var det spiken i kulturkistan. Segra eller dö!

Svärjevänner! För att bevara svensk luciakultur bör ni äta fläsk och dricka bärs i ottan, fira lussimässa 21 december, inse att lussibruden är av valfritt kön, ond och god på samma gång och att hen delar ut mat till tiggare.

Ni bör även förbjuda Luciasången och förvisa stjärngossar till trettonhelgen.

Då kanske, kanske kan ni klara den existentiella kampen om vår kulturs överlevnad, vår nations överlevnad. Men inte en femma, för det har jag hemma.

FÖLJ ÄVEN Lars Lindström på Facebook