Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

"Fick oss att älska livet så mycket starkare"

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Törstig på livet gick han ut i trädgården i det långsamma regnet.

Kristian Gidlund förblev poetisk in i det sista, och vi är många som är tacksamma för att vi fick följa hans gripande och osentimentala skildring av berättelsens slut.

Bara några dagar innan Kristian Gidlund skulle fylla 30 orkade hans gängliga kropp inte längre. Cancern vann den ojämna kampen. I kroppen min, som bloggen och boken heter, låg sjukdomen och lurade.

När Kristian Gidlund fick cancerbeskedet för två år sedan knöt han nävarna och bestämde sig för att bevisa för alla hur mycket han älskade livet. Att han uppskattade livet mer än de flesta, och att det var det som gjorde allra mest ont.

Han levde ett rikt liv de sista åren, trots sjukdomen, trots medicinerna, trots kroppens protester. Han reste, han skapade, han skrev, han blev författaren han alltid hade drömt om att bli.

Hans "Sommar" i radions P1 blev ett klassiskt program, ett vittnesmål vi kommer att prata om och minnas länge. Det kändes som om Kristian Gidlund stod helt naken framför oss. Han formulerade med stor litterär pondus tankar om sin egen förestående död, och det var omöjligt att inte beröras av hans glasklara formuleringar.

Och där vid sidan av stod vi alla och kunde ingenting göra, förutom att lyssna till Kristian Gidlunds ord i radion och försöka ta till oss hur skört livet är och hur viktigt det är att älska det och ta vara på så mycket vi kan av det.

Många av hans självutlämnande texter i boken och på bloggen är svåra att ta till sig, men sköna i all sin grymhet. Han plockar upp resterna av sitt liv och håller upp det för oss i sjukhuslampornas obönhörliga sken.

 

Ett av de finaste ögonblicken är brevet han skriver till det barn han aldrig får, från en pappa som aldrig fanns. Det handlar om hans längtan, om alla kojor de skulle bygga, om sagorna som skulle läsas, om kärleken, och skriver brevet och postar det i ett kuvert utan adress och frimärke, och vi känner inom oss att det ändå kommer fram.

En tisdag i somras skrev Kristian Gidlund i bloggen om vad han skulle göra om livet kunde fortsätta. Om drömmen om havet, om Istanbul, om hingstarna i Böle, om att få se en levande val.

"Jag vill gå en kolsvart, snötyst vintermorgon, med armarna tätt mot kroppen, huvudet böjt mot jackans krage, tänkandes att det är alldeles för kallt, alldeles för tidigt. Men så skulle jag inse att det i sig var en alldeles underbar upplevelse."

Och inom oss ser vi spåren i snön. De sopas aldrig bort. Där gick han, Kristian Gidlund, han som fick oss att älska livet så mycket starkare.