Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

En del borde starkt överväga att inte sätta barn till världen

Föräldraskap är inget som ensamt kan skänka någon vishet. Att öppet lägga sig i andras beteende som föräldrar är känsligt, kanske dumdristigt. Jag tänker att en del människor (nu pratar jag naturligtvis inte om dig), men en del andra, starkt borde överväga att inte sätta barn till världen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Hos vissa är uttrycket att skaffa barn som skarpast, som om det handlar om att investera i en ny blå soffa, en miljödiesel från VW eller ett par svarta skinnskor. Som om livet kan gå vidare på samma obekymrade sätt även efter att föräldraskapet har förändrat alla förutsättningar.

 

En ovanligt solig oktobereftermiddag, med en kyla som retsamt nyper till i kinderna, ser jag en mamma, kanske på väg hem från förskolan. Hon har en unge (egna barn och andras ungar) i barnvagn och skjuter den framför sig och kliver ut på det obevakade övergångsstället samtidigt som hon stirrar och pillar på mobilen som vilar i hennes fria hand.

Bilen som närmar sig saktar tack och lov ned, mamman vrider inte ens på huvudet, och jag, som går strax bakom, motstår frestelsen att kommentera det oansvariga beteendet. Jag tackar bilföraren med en vinkning. Mamman kanske är Världens Bästa i vanliga fall. I dag var hon en obetänksam tonåring.

En kväll ser vi ett avsnitt av nya omgången av tv-serien "Bron" med en obehaglig kvinna som inte bara sprider homofobiska, djupt reaktionära och farliga åsikter på sin videoblogg utan dessutom har en ytterst originell uppfostringsmetod.

För att kunna stå emot mobbingen lär hon sin dotter att slå sina plågoandar hårt i ansiktet. Våld löser ju alltid allting.

I Harper Lees klassiska roman "Dödssynden" (som fått ny aktualitet med den senkomna efterföljaren) är det tvärtom. Här får barnen lära sig att bita ihop och absolut inte börja slåss när skolkamraterna kallar deras pappa för "niggerälskare" för att han i sin roll som advokat ska försvara en svart man i rätten. Jag vet vilket jag tycker är rätt.

 

Så läser jag en debattartikel av en tvåbarnsmamma som tycker att mödravårdscentralen inte säljer in rätt budskap till blivande föräldrar... som om man inte har något eget ansvar när man sätter ett eller flera nya liv till världen.

Finns det någon som tror att livet bara ska fortsätta som vanligt när man blir förälder? Hur kan man inte förstå att barn innebär förändring? Kan jag inte festa tre kvällar i veckan? Varför sa ingen det?

Tvåbarnsmamman menar att den som säger att småbarn är kul ljuger. OK, här är några sanningar. Jag har aldrig skrattat så mycket. Jag har aldrig haft så mycket kroppskontakt. Aldrig delat så mycket villkorslös kärlek. Aldrig lekt så mycket. Och aldrig, förrän nu kanske, varit så trött.

 

Vi avstod mycket under tiden med två små barn (inte ungar). Mest för att allt annat föreföll meningslöst. Vid behov av den yttre världen under min pappaledighet hittade jag ett system där en kompis och jag tog hand om varandras barn en eftermiddag var. Lite tid för sig själv. Barn måste också vara lediga från sina föräldrar, det är en annan sorts föräldraledighet.

Numera får vi nöja oss med att vara matte och husse till en gammal kattdam, världsföräldrar till olika barn runtom i världen och distansföräldrar till våra egna, utflugna barn (inte ungar). Inte dumt det heller, kanske särskilt inte för dem.