Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Du såg eftervärlden i hennes blick och du hörde sången om ditt liv

Du såg eftervärlden i hennes blick och du hörde sången om ditt liv, skriver Lars Lindström. Foto: Colourbox / Colourbox

Varje minut under våra långa eller korta liv innehåller det som kunde ha inträffat men inte gör det.

En blick, ett ord, en gest som tolkas eller inte tolkas, eller går omärkbart förbi – tills plötsligt det oförklarliga som förändrar hela din värld sker.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den sista tiden har du tänkt en hel del på kärlek.

Jisses, stryk den meningen.

Alltings början var en ask med platta tändstickor, ett plant pappfodral med plån, och reklam för någonting, kanske en restaurang. Det hela utspelade sig på den tiden då krogar inte bara tillät rökning, utan också tillhandahöll såväl cigarretter (mot betalning) som tändstickor (ofta gratis i en skål på bardisken).

Ja, det handlar om kärlek, och om du en dag måste söka en mening i ditt liv är det ingen dum idé att börja skrapa i den riktningen.

På insidan av etuiet med tändstickor och reklamtryck skrev någon ned sitt telefonnummer, vek in fliken och räckte över med ett leende. Du tog emot den platta asken med dess magiska innehåll, stoppade ned det i bröstfickan på kavajen, log nervöst och beställde ännu en öl.

I en trappa till vänster om scenen materialiserades utan förvarning din framtid

Innan vi går in på vad som hände sedan – ty det är ingen överdrift att säga hände, denna nu så avlägsna sensommar – kan tilläggas att det fanns ett förspel, en inte alls oviktig prolog som utspelade sig i en lokal som numera inrymmer en möbelbutik i två plan, där du för övrigt långt senare inhandlade ett par välgjorda sänglampor och en golvlampa i hantverksskicklig stil.

Där i den lokalen som då var en klubb stod du några dagar före tändsticksincidenten och avnjöt ett band som spelade det som kallades pubrock, och var en skitig tillbaka-till-rötterna-musik som föregick och på sätt och vis tråcklades in i punken, men helt utan säkerhetsnålar.

I en trappa till vänster om scenen materialiserades utan förvarning din framtid, iklädd jeansjacka och med blond, kortklippt frisyr.

Du såg eftervärlden i hennes blick och du hörde sången om ditt liv och du kände liksom fläkten av en blomma som du inte kunde identifiera just då, men som du långt senare (närmare bestämt vid bröllopet) förstod var en lilja, rosa i grunden med mörkare partier, vita kanter och en vacker, lugnande doft. 

Alla dessa tankar flög genom ditt huvud med en bestämd hastighet, osäkert vilken. Det var ett ögonblick då du inte bara förlorade ur minnet vem du var, utan också att du var, du glömde vara.

Du ringde. Du kom fram. Det är det viktiga

Som i ett ingripande av ödets hand möttes ni en gång till denna kväll, några ord utväxlades, i den mån du nu var kapabel att uttrycka dig, inga löften gavs och en dörr stängdes med en suck. Att uttrycka det tydligare än så efter så lång tid är omöjligt.

Med denna upptakt i åtanke kan händelsen med tändstickorna måhända få en klarare innebörd, om man nu kan tänka sig det, och det kan man, eftersom du gör det.

Blicken, ordet, gesten kunde tolkas, du tolkade och öppnade senare försiktigt tändsticksfodralet och stirrade på numret så att det inte skulle försvinna, och du kan i dag påstå att du försökte lära dig det utantill, men du kan inte bevisa det.

Du ringde. Du kom fram. Det är det viktiga.

En gång visste du inte vart du var på väg, men du var övertygad om att komma fram. Förlåt att den sista meningen inte blev bättre än så. Den förtjänade att vara entydig.

LÄS MER Lars Lindström: Mycket kan man ångra – aldrig kärlek 

LÄS MER Lars Lindström: Vi är skyldiga våra mödrar vår kärlek och vår närhet 

LÄS MER Lars Lindström: Den effekt musiken har kan liknas vid kärlek