Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Döstädning är att själv ta ansvar för sitt liv

"Jag tänker: vill någon ärva mina två tusen vinylskivor när det finns Spotify?", skriver Lars Lindström. Foto: LARS LINDSTRÖM

En sak kan vi vara alldeles säkra på när det gäller våra liv, och det är att vi ska dö.

Vissa av oss är bara bättre än andra på att förtränga den sanningen, och jag är en av dem.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Plötsligt, utan förvarning, drabbas jag av dödsångest. För mig är det premiär för denna omvälvande känsla.

Det händer en spirande junidag, när häggens blomblad börjar släppa från sina fästen och med hjälp av den starka vinden seglar ut över stenmur och gräsmatta och skottkärra och täcker allt, som vore det snö.

Det händer, med en obarmhärtig och plötslig smärta, när syrenhäckens lila blommor avger sina första lovande dofter och en blyg rosenfink sitter någonstans högt uppe i en av björkarna och visslar sitt busiga "pleased to meet you".

Då. Ett ögonblick av vånda. En dag, tänker jag, fortsätter allt detta utan mig. En dag är jag borta men allt går vidare med samma mystiska kraft, utan att jag får vara med.

Jag står ensam på gårdsplanen. Smärtan i bröstet är snabbt övergående, men ändå kännbar, och jag tar några djupa andetag och försöker tänka att jag är ett träd, med rötter långt ned i myllan.

Att allt fortsätter medan jag går in i mörkret är det som känns så plågsamt, så jävla orättvist, varför får ni andra fortsätta leva? Jag är inte rädd för mörkret, bara avundsjuk på ljuset. En dörr blåser igen med en smäll. Jag rycker till och är tillbaka.

Det som är rättvist med döden är annars att alla får den över sig. Döden är som deklarationen eller dammsugningen. Man vill helst inte tänka på den i förväg. Inte förrän det är alldeles, alldeles nödvändigt. 

I oktober kommer den förmodligen oumbärliga boken "Döstädning", skriven av Margareta Magnusson, och redan innan utgivning i Sverige är den såld internationellt och översatt till 15 språk. Ingen kommer undan.

Bokens engelska titel, "The gentle art of swedish death cleaning", är underbar, och kan säkert förstärka det internationella ryktet om hur ordningsamma vi är. 

Författaren, som säger sig vara mellan 80 och 100 år, ger goda råd inför det oundvikliga. Vad gör man med sina hemligheter? Ska jag bränna brev och dagböcker innan det är för sent?

Jag tänker: vill någon ärva mina två tusen vinylskivor när det finns Spotify? Ska mina närmaste verkligen behöva gå igenom alla fotografier?

För en äldre generation kanske det handlar om ett dussin fotoalbum. Men dagens barn och barnbarn kommer att stå inför uppgiften att gå igenom en hårddisk på flera terabyte, för att till sist undra: hur många tusen selfies kan en människa ta under sin livstid?

En av mina äldre bröder sa för några år sedan efter en genomgång av bostaden att nu hade han bara prylar som han behövde och använde. Döstädning kan också handla om att skapa ordning och reda i sin egen tillvaro.

Framför allt är det ett sätt att själv ta ansvar för sitt liv, sina saker och sin död. Sortera ut det värdelösa som lika gärna kan slängas eller ges bort. Hitta det värdefulla som har gömts undan och kanske glömts bort.

Men också göra det enklare för dem som ska städa upp efter en. Svårare för dem att hitta något att bli osams om.

Jag är rätt säker på att det var och en tror ska hända efter döden också händer. Då gäller det att vara rätt förberedd och ha en lätt packning, eller ingen alls.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!