Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Döda barn överger oss aldrig, de blir vackra ballader i våra hjärtan

Polisen söker de cyklande männen i videon.
Blommor och ljus i Malmö för 15-årige Jaffar, som sköts till döds 9 november. Foto: Privat/FRITZ SCHIBLI
Jaffar, 15, sköts till döds i Malmö 9 november 2019.Foto: Privat
Blommor och tända ljus för Jaffar, 15 år.Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

När jag tänker på Jaffar i Malmö måste jag också tänka på Mohamed i Linköping och Engla i Stjärnsund och de andra som aldrig fick bli vuxna.

Döda barn överger oss aldrig, de blir vackra ballader i våra hjärtan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är redan november och solen har gömt sig uppe i det grå täcket. Mitt i rusningen en morgon gör jag något oförlåtligt.

I mina lurar sjunger Nick Cave omskakande sånger om saknaden efter sonen Arthur, som dog för fyra år sedan, 15 år gammal, när han testade drogen LSD och föll från en 18 meter hög klippa i brittiska Brighton. 

Vi vill värna barnen, medvetna om att vi en dag måste släppa taget. Det enda som är svårare än att se sina barn växa upp och bli egna människor är att inte få se dem växa upp och bli egna människor.

När 15-årige Jaffar inte kom hem förra helgen och hittades skjuten på en pizzeria i Malmö förstod hans familj ingenting. Han var ett barn, säger Jaffars pappa till Sveriges Television. Ingen levande själ i detta land ska behöva förlora sitt barn så som han förlorat sitt, säger han, och det är den självklara sången om Jaffar.

Och det är den självklara sången om Jaffar.

Åttaåriga Mohamed som mördades i Linköping för 15 år sedan dyker då och då upp i mitt medvetande, det sneda leendet med små mjölktänder på bilden som familjen lämnade ut.

Jag var där dagen efter det hemska hände hösten 2004, betraktade blommorna och de tända ljusen, gick de tjugosju trappstegen i sten från flerfamiljshuset upp mot gatan, där Mohamed svängde vänster, mot döden. Vem som höll i kniven vet vi ännu inte.

Jag tänker ofta på Engla, den tioåriga flickan som rövades bort och mördades på den bildsköna platsen Stjärnsund en vårdag för drygt tio år sedan.

Den livstidsdömde förövaren skänker jag aldrig mer än en flyktig tanke, men jag glömmer aldrig när Englas syster på begravningen sjöng att i hennes hjärta finns Engla i säkert förvar.

Då och där var hon den enda som rörde sig, trots att hon låg stilla i den vita kistan.

Det var den vackraste dagen i Stjärnsund, himlen lyste klarblått, björkarna hade spruckit ut i ljusgrönt, vitsipporna flödade i backarna och Englas syster sjöng utan att skälva.

På en videoskärm i Stjärnsunds slaggstenskyrka dansade och sjöng sedan Engla själv, och då och där var hon den enda som rörde sig, trots att hon låg stilla i den vita kistan.

Ibland flimrar bilden på Alan förbi, treåringen från Syrien som hittades död på mage i strandkanten med ansiktet i vattnet och handflatorna hjälplöst vända uppåt. Bilden av Alan, sägs det, var ögonblicket när hela världen tycktes bry sig om flyktingkrisen, ett engagemang som snabbt avdunstade. 

Nick Cave skildrar i en av sångerna på albumet ”Ghosteen” dagen då han med sin hustru tog bilen ut till stranden, till platsen där allting hade skett, där Arthur föll utför stupet. De parkerade bilen och satt tysta. Ibland, sjunger Nick Cave, ibland är det bättre att inte säga någonting alls.

”I'm just waiting for you, waiting for you” sjunger han och lägger till ”waiting for you… to return”.

Då gör jag det oförlåtliga. Jag stannar, av rörelse, i tillströmningen på den asfalterade gångvägen genom parken, och det får man verkligen inte göra. Jag hör mumlande missnöje från hastande människor runtomkring, står kvar, lyfter blicken mot tårpilens topp och sluter ögonen en stund. Att stanna är ibland det enda sättet att ta sig framåt.

Malmös reaktioner över ihjälskjutne Jaffar, 15