Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Det är fattigdomen vi ska vara rädda för

Jimmie Åkesson är inte unik. Även andra upplever, precis SD-ledaren, hot som är överdrivna eller inte alls existerar. När jag efter valet 2010 åkte runt i Sverige och försökte hitta en förklaring till att 339 000 svenskar röstat på ett parti som växt fram ur en öppet rasistiskt rörelse besökte jag skånska Svedala, där var femte väljare i vissa distrikt valt SD.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Här var flyktingmottagandet mellan 2005 och 2010 inte mer än 0,16 procent, i relation till folkmängd. Snickaren Patrik Norin släntrade ut från Svedala Livs och var frågande till varför SD blivit så stort här. Finns ingen anledning. De är väl rädda, sa han. Varför förstod han inte, men han hade en teori: folk här träffar inte så många invandrare.

Rädslan för det okända är stark. Ändå är det uppenbart, eller borde vara uppenbart, att det är fattigdomen vi ska vara rädda för. Den borde bekämpas. Fattigdomen är skammen, desperationen, uppgivenheten, otryggheten, stölderna, våldet på gatorna, misslyckandet.

I rasistisk propaganda på nätet kopplas invandrare och brott samman på ett förljuget sätt. Trots att nio av tio utrikes födda aldrig ens har misstänkts för brott. Trots att det borde vara lätt att förstå att det är individer som begår brott, inte "folkslag" eller "våldsamma kulturer".

Bland alla mejl de senaste veckorna finns en ny, märklig förklaringsmodell till varför Sverigedemokraterna kommer att växa. Flera hävdar att de kommer att rösta på SD på grund av det jag och andra journalister skriver.

Markus hävdar: "Jag är inte Sverigedemokrat men det du just skrev var lågt, att du inte skäms. Sådana artiklar gör att jag funderar att rösta på dem". Jörgen påstår: "Själv håller jag snart på att bli SD-väljare på grund av er journalister".

En kränkt man som heter Folke slår någon sorts rekord: "På grund av den i sig lovvärda kampen mot rasism och främlingsfientlighet tvingas jag av journalister, kändisar och politiker att rösta på SD . Ett parti jag inte tror på och vars värderingar jag inte delar."

En I SIG LOVVÄRD kamp mot rasism i medierna gör att han TVINGAS att rösta på ett parti vars värderingar han tycker suger. Förklara den logiken, någon som kan.

En annan man, Tomas, undrar: "Jag har vänner från Afrika och Kroatien och röstar på Sverigedemokraterna. Är jag rasist då?". På det svarar jag nej. Då frågar Tomas: "När är man rasist då?" och jag svarar:

När man hoppas att hungerstrejkande flyktingbarn svälter sig till döds. Kallar människor för "blattelover" och "babbe". Ifrågasätter att det är diskriminerande att vägra hyra ut bilar till romer. Anser att islam ska förbjudas i Sverige.

När man som tonåring går med i ett parti vars demonstrationer fylls av Hitlerhälsningar och naziuniformer. Döper om förintelseläger till avlusningsstationer. Åtalas för hets mot folkgrupp efter att ha skrivit att muslimer våldtar och misshandlar kvinnor.

När man uttrycker sig nedsättande mot en riksdagsvakt av utländsk härkomst, gör grisljud och spottar. Kallar ensamkommande flyktingbarn för skäggbarn och länkar till nazistiska sajter. Skriver att det ligger i blodet hos vissa folkslag att döda. Kallar araber för brottsbenägna parasiter. Påstår att muslimer inte kan tvätta av sig lukten av åsna. Kallar en busschaufför för jävla svartskalle och misshandlar honom.

När man beundrar de insatser som officerare i Hitlers elitkår SS gjorde i strid och kallar sig själv "stolt rasist". Skriver att "den svarta hopen" bara genererar vägglöss, hårlöss och kackerlackor. Lägger upp nazistiska tal och länkar till nazipropaganda på Facebook.

Då är man rasist. Och folkvald politiker för SD.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!