Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Det är då man vågar hoppas att det nya normala blir något nytt

Senaste nytt om coronaviruset i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 11 och 20 på helger.
Människor har tagit över den trefiliga genomfartsleden Paseo de la Castellana i Madrid, Spanien.Foto: JUANJO MARTIN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Man undrar hur det blir, det nya normala.

Hur länge vi kan garantera avstånden mellan borden, hur länge rasismen kan gå på sparlåga, hur långt regeringens skattemiljarder räcker, vilket slags historiskt ögonblick det visar sig att detta var när allt är förbi.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Så märkligt ändå hur snabbt vår värld förvandlades, hur vi på ett par månader hamnade i en postapokalyptisk film med undantagstillstånd och utegångsförbud, djur som tar över, människor som hukar bakom stängda dörrar, bär ansiktsmasker och plasthandskar.

Och när vi dristar oss att gå ut köar vi med korrekt avstånd eller slåss om nödvändiga varor eller förundras över närheten till naturen och den ofördärvade luften.

Har ni sett de fantastiska bilderna av Madrids stora genomfartsled, med tre filer åt varje håll, numera biltom folkvandring? Hoppet finns, ty Madrids konservativa borgmästare lovar en grön revolution.

Världen öppnar sig igen, men det är svårt att tro att allting en dag återgår till det normala, det som bara fortsatte och pumpade och expanderade medan vi anpassade oss och försökte se lyckliga ut. Är det verkligen det normala vi vill ha?

Man undrar sannerligen hur det blir, det nya normala, när allt är över.

Bestämma själv, säger han, som en femåring som pratar om veckopengen.

När vi slutat skrika på nya skattemiljarder som ska hålla medborgare och företag under armarna kanske det kommer en tid då de flesta tycker att det är svekfullt och inte smart av medborgare och företag att göra allt för att slippa betala skatt.

Kanske rikingar som rasar över skattetrycket bara kan vara tysta en stund och gå ut på balkongen och applådera det offentliga.

Hoppet finns, jag såg att Leif ”Vafan får jag för pengarna” Östling inte tycker att statligt krisstöd ska gå till aktieutdelningar. Bra där. Samtidigt står förre finansministern Anders Borg (M) och gråter för att företag inte kan dela ut miljarder till aktieägarna och samtidigt få bidrag från skattebetalarna. Bestämma själv, säger han, som en femåring som pratar om veckopengen.

När vi slutat stå på balkongerna för att applådera alla som arbetar inom sjukvård, äldreomsorg och hemtjänst kanske det kommer en tid när vi kan ge dem bättre förutsättningar, se till att de är tillräckligt många, att det finns resurser, att de hinner med på ett värdigt vis och får acceptabelt betalt.

När godhet och vanlig hygglighet fyller oss med värme.

Vi kan inte vara förberedda för allting, men vi kan inte gnälla över höga skatter, låtsas att sjukvård och äldreomsorg och apoteksrörelse är som vilken vinstdrivande affärsverksamhet som helst, och sedan storögt undra varför det saknas utbildad personal, skyddsutrustning och läkemedel när kris uppstår.

När vi nu sett hur många som kan arbeta digitalt och på distans, när vi liksom tagit ett steg bakåt och vilar i oss själva, när vi vågar se vår jord i ögonen igen, när vi inser att det vi saknar mest är närheten till familj och vänner, när godhet och vanlig hygglighet fyller oss med värme – det är då man vågar hoppas att det nya normala blir något nytt. Att vi har lärt oss något.

Sedan minns man att det är exakt det vi har sagt efter varje katastrof mänskligheten gått igenom.

Och så blir det väl helt enkelt med det. Slutet gott, allting gott, hela distansen avklarad, allt som det rörde sig om för en tid, följt av ännu en vandring i skogens harmoni och ännu en dusch av ringduvornas doande.

Arkitekten Gert Wingårdh: Kanske mera parker