Det är bara att inse att svenskar är världens värsta bostadsknarkare

En dag på landet när jag plockar ned spaden från kroken under tak i sommarhusets vedförråd flaxar en koltrasthona i väg strax ovanför mitt huvud och försvinner runt knuten mot häggen, som för övrigt fått blomknoppar och redan har börjat dofta.

Konstigt ställe för en fågel att hänga på, tänker jag och sticker i huvudet längre in i vedförrådet bara för att upptäcka att familjen koltrast har inrett sin tillfälliga bostad ovanpå en trave björkved där inne. I boet ligger fyra vackra små ägg.

Vedtraven är ytterst instabil just där och boet av kvistar, strån och rötter har hamnat på sniskan och ser ut att kunna rasa ned när som helst. Jag trär på ett par arbetshandskar och stabiliserar boet underifrån med några vedträn och rätar upp det så inte äggen ska ramla ur. Även koltrastar behöver renoveringshjälp.

Bostaden är svenskens största statussymbol

Restauration och återuppbyggnad av gamla hus, upprustning och förbättring av trädgårdar och inredning av bostäder är outsinliga ämnen för svenskar att grotta ned sig i. Att prata om, läsa om, titta på. Sista avsnittet av vårens ”Husdrömmar” i SVT med stjärnarkitekten Gert Wingårdh som välvillig estetisk granskare sågs av 1,5 miljoner, vilket är fler än vad ”Mästarnas mästare”, ”Bäst i test” och ”Let's dance” hade den veckan.

Det är bara att inse att svenskar är världens värsta bostadsknarkare. En studie som Hemnet lät göra för några år sedan visar att bostaden är svenskens största statussymbol, att vi är besatta av kvadratmeter och att vi lägger större del av vår disponibla inkomst på boendet än vad många andra gör.

Med mer hemarbete under pandemin har många dessutom förstått att de vill bo större och med begränsat resande har sommarstugan blivit ett ännu mer attraktivt alternativ.

Alla som aldrig någonsin kollat på en fantasibostad på Hemnet räcker upp en hand. 

I en ny bok, praktverket ”Wingårdhs villor – Äggdal” av och med arkitekterna Gert och Karin Wingårdh, får vi följa ett fascinerande husäventyr i ett naturreservat på Västkusten. Det finns också skildrat i ett avsnitt av ”Husdrömmar” på SVT play.

Största kärleken känner jag till ladhuset

Att köpa en gård från 1800-talet för sju miljoner kronor och sedan riva hela skiten och bygga upp tre nya hus är inget för oss vanliga dödliga, förstås. Ingen realism men en våt husdröm, en möjlighet att bli inspirerad till egna enklare och billigare kåkromanser.

Jag älskar att få hänga med i paret Wingårdhs resonemang om detaljer och material, läge och ljus, nytta och nöje. Kan man annat än bli förälskad i meningar som: ”Fönstersmygarna är uttunnade så att de inåtgående franska dörrarna skall ta mindre plats när de är öppna. Det ger vacker ljusföring och ett intryck av tunna väggar”.

Största kärleken känner jag till ladhuset de bygger, med faluröda portar som kan stänga igen de stora fönsterpartierna och från utsidan ge det toppmoderna bostadshuset ladans utseende.

Det huset vill jag ha, i mindre storlek. Jag känner det ännu starkare när jag observerar att krokarna som Wingårdhs häktar fast portarna med är exakt samma vi har på vår lilla bod.

Sedan tänker jag på hur fint det känns när Gert Wingårdh, den internationellt kände ”maximalistiska” arkitekten med ”modern barock” som sitt signum, ska bygga ett hus för sin egen ålderdom – då blir det en svensk, faluröd lada.