Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Den svenska julen – en skön multikultifest

Julfirandet i Fanny och Alexander.

Svenskt julfirande är en berusande mångfald av myter och influenser från olika länder och epoker, traditioner från skilda kulturer och religioner, ett osaligt mischmasch av kalla marknadskrafter och varm familjegemenskap.

Snart kan vi äntligen fira vår sköna multikultifest: den svenska julen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Till en början vill jag påpeka att detta inte är satir. Julen älskar mig, och jag älskar julen, den inkluderande julen, den som för oss samman.

Jag kan sörja att inte längre ha små barn som gav en giltig orsak att rusa in i julen utan begränsningar, upp med kitsch, på med tomtedräkt, låtsas glömma två galgar innanför rocken, ett berg av leksaker under granen.

Samtidigt är det behagligt att bara fira med vuxna, dämpa alla måsten, hålla igen lite på maten och drycken och fira en måttfull och stillsam jul.

Ett ord räcker

En liten historielös men högröstad grupp av konservativa, intoleranta och rasistiska människor har gjort det till en egen tradition att med dårars envishet försvara den riktiga svenska julen när någonting rubbas.

Det ska folkstormas, och det räcker med att ett ord, en hudfärg, en tidpunkt, ett kön eller en sång under december månad inte motsvarar deras förväntningar om att varje jul ska vara en genetisk kopia av en inbillat oförändrad festhögtid.

Men kultur förändras ständigt, vi tar till oss det gamla, uppdaterar, lägger till en ny dimension, skapar en egen tradition som den som kommer efter får bestämma över och göra till sin.

Vi tar något rött, något vitt, något judiskt, något katolskt, något tyskt, något svenskt, något lånat, något stulet, något turkiskt, något amerikanskt, något nederländskt och kokar ihop till den gröt vi kallar svensk jul. Det är så kultur fungerar, det är ett mirakel!

Om vi lyssnat på Karl XII

Under ett besök på Historiska museet i Stockholm fastnar jag framför en matta som kallas Marbymattan. Den tillverkades i Anatolien för nästan 700 år sedan, och fastän den är från ett muslimskt land har den i flera hundra år prytt altarets framsida i en kristen kyrka i Jämtland.

Och varför inte? Den är mycket vacker och även om experterna säger att mattans motiv är livets träd och fåglar ser jag i mitt julrus en stiliserad gran och några renar.

Kultur är vad vi gör den till. Låt oss säga att vi på den svenska hjälten kung Karl XII:s tid skulle ha lyssnat på ropen om att vi måste låta julen få vara i fred.

En traditionell svensk jul i början av 1700-talet saknade julgran, adventsljusstake, julskinka, adventskalender, pepparkakor, glögg, jultomte, julmust, Kalle Anka och Karl Bertil Jonsson. Hur kul låter det?

Samma debatt i dag

Man behöver inte vara religiös för att fira jul. Julen fanns i Norden som en högtid för ljusets återkomst långt innan den tyngdes av kristna traditioner, ingen vet när Jesus egentligen föddes och huvuddragen i vår moderna jul är bara omkring hundra år gamla.

Komiskt nog rasade då en debatt som liknar den i dag: den svenska julen förstördes av kulturimporter och nymodigheter som granen och tomten!

Var tog jultuppen och halmgumman vägen? Ingen jagar runt i getskinn och hotar ta folks barn! Ingen "mysslar sko" eller "spännner kyrka" längre, nu dansar alla bara torftigt kring granen! Skandal! 1928 hävdade folklivsforskaren Hilding Celander att han bevittnade julens "avrättning".

Han hade fel, han också.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!