Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Den obehagliga sanningen är att ingen vet varför det här händer

Ryktena flyger som gatstenar mot fönsterrutor. De tvärsäkra åsikterna flammar upp som brinnande bilar.

Men den obehagliga sanningen är att läget är osäkert, och att ingen vet vad som händer och varför.

Det enda vi absolut vet är att kravaller har inträffat förut och kommer att hända igen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Under två dagar har jag vandrat omkring på Edvard Griegsgången i Husby centrum och resonerat med människor som bor där. Nästan alla vill prata av sig. Nästan ingen vill säga sitt namn.

Jag har lyssnat på diskussionerna på kaféet, strosat vid grönsaksförsäljarna och snackat med kunder och butiksinnehavare. På torget hänger ett gäng tuffa tonårskillar som säger överdrivna saker som skulle kunna bli bra rubriker, men sedan skrattar så det blir svårt att ta dem på allvar.

- Min dröm är att döda en polis, säger en av dem.

Jag säger att det där har du läst i tidningen. Han garvar. En kompis som vill att han ska spana in en tjej drar honom i armen och de går i väg.

Det går att dela in alla samtal jag fört i två grupper: de tuffa unga och de sorgsna vuxna.

De unga vet "med säkerhet" att polisen gjorde fel när de dödade en pensionär som hotade med kniv förra veckan. De unga har själva, alla, hört poliser kalla människor i Husby för "apor" och "negrer". Många säger sig ha sett poliser slå såväl mammor som barn med batongen. Några filmer, foton eller andra bevis har de tyvärr inte.

De vuxna skakar på huvudet och undrar vad föräldrarna till stenkastarna och bilbrännarna har för sig. De är ledsna för att deras Husby har tagits över av våldsverkare. De är rädda för sina barns skull.

I alla hörn av Husby pratar man så klart om kravallerna, och debatten är högljudd även i övriga Sverige. Många olika teorier lanseras om de bakomliggande orsakerna, och vad som ska göras åt saken. Twitter och Facebook svämmar över av kommentarer.

Har Husby nedrustats eller inte? Det beror på vem du frågar och vad du vill ha för svar. Här finns bostadssegregation, hög arbetslöshet bland unga, låga inkomster, trångboddhet, utanförskap; faktorer som kan skapa destruktivitet, hopplöshet... men det förklarar inte varför just nu, just här.

Sverigedemokraterna skuldbelägger invandrare och vill lösa alla problem genom att begränsa invandringen. Richard Jomshof, rättspolitisk talesperson för SD, utmärker sig genom följande kommentar på Twitter: "Slödder! #husby", och förespråkar utegångsförbud och gummikulor. En av de tre järnrörspolitikerna i partiet, Christian Westling, skriver: "All hail mångkulturella samhället" och en annan järnrörsman, Erik Almqvist, twittrar: "Varför brinner det inte här i Budapest? Halva stan lever under svenska fattigdomsgränsen".

Eftersom Sverigedemokraternas historielöshet är remarkabel behövs en liten lektion. 2006, samma år som SD bytte den högerextrema, brinnande facklan som partisymbol, var det upplopp i Budapest. Tiotusentals människor stormade och tände eld på tv-huset, polisen körde med vattenkanoner och tårgas, 50 personer skadades.

Anledningen till kalabaliken? En politiker avslöjades med en offentlig lögn. Erik Almkvist kan vara glad att det inte blev kravaller på Kungsgatan i Stockholm i vintras när han ljög i tv.

På Kungsgatan var det för övrigt ungdomskravaller redan 1956, liksom på Södermalm 1948, då tusentals ungdomar kastade gatsten i våldsamma strider med ridande polis beväpnade med sablar. I Berzelii park i Stockholms innerstad var det ungdomskravaller 1951 med 3 000 personer inblandade. De fajtades mot specialinkallad militärpolis och poliser från fem svenska städer. Ingen la skulden på invandrare.

Författaren och Stockhomsskildraren Per-Anders Fogelström intervjuades i Expressen 1951 och sa att detta inte var något nytt och att bidragande orsaker var polisens impopularitet och benägenhet att ta till våld. Han gav exempel på kravaller i Sverige ända sedan 1800-talets mitt.

Om det kan vara till någon tröst visste ingen heller då, för mer än 60 år sedan, vad ungdomsupploppen berodde på. Även om Svenska Dagbladet var övertygat om att den så kallade fria fostran hade haft skadeverkningar på de unga. Ska vi tro att det är så enkelt? Var håller föräldrarna hus?