Lars Lindström
Medan kriget rasar bara drygt hundra mil härifrån pågår våra liv ungefär som vanligt. Så vanligt som ett liv kan vara i pandemins slutskede och med klimatkatastrofen som ett ständigt hot i horisonten.
Den gamla katten sover som hon brukar, en hopkrupen, hårig boll. Grannarna klagar på att internet svajar i huset. Vi bokar biljetter till Rosendals Garden Party, den kväll i juni då The National, Sharon Van Etten, Cat Power och Albin Lee Meldau ska spela. Vi hoppas att det blir av och inte ännu en av dessa uppskjutna eller inställda föreställningar.
Samtidigt faller ryska bomber över Ukraina. Samtidigt måste sjuåriga Anna tillsammans med sin familj fly från sin hemstad Kiev, sätta sig på tåget mot säkrare trakter efter några fruktansvärda dygn i ett underjordiskt garage. Hon har fått uppleva dagar och nätter med flyglarm, bombanfall och rykten och rapporter om hur ryska styrkor närmar sig.
Hennes lilla hand på den rosa dragväskan, de stora ögonen som ser in i fotografen Niclas Hammarströms kamera, sexåriga lillebror Georgis nedslagna blick. Det är bild av tidlös ovisshet, helt nära vår egen normalitet.
Både den starka Pippi och den onda Tengil kan spåras hit
Jag tänker på Astrid Lindgren, som vid krigsutbrottet 1939 var en 32-årig småbarnsmamma som började skriva dagbok i sina läderinbundna anteckningsböcker. 1 september 1939 noterar hon:
”O! I dag började kriget. Ingen ville tro det. I går eftermiddag satt Elsa Gullander och jag i Vasaparken och barnen sprang och lekte runtomkring oss och vi skällde i all gemytlighet på Hitler och kom överens om att det nog inte skulle bli krig – och i dag! Tyskarna har bombarderat flera polska städer tidigt i morse och tränger in i Polen på alla håll. Jag har i det längsta undvikit all hamstring men i dag har jag köpt lite cacao, lite té, lite såpa och en del annat.”
Under andra världskrigets sex år skrev den blivande författaren ned kommentarer om kriget, personliga vardagsreflektioner och varvade med klipp ur dagstidningar. 17 läderinbundna dagböcker förvarades i en tvättkorg på Dalagatan i Stockholm i många decennier innan de gavs ut 2015. Både den starka Pippi och den onda Tengil kan spåras hit.
Så då får vi väl göra det. Dansa som om det vore 1999
På ett ställe skriver Astrid Lindgren, när hon själv drabbats av ett stort personligt svek:
”Blod flyter, människor lemlästas, elände och förtvivlan överallt. Och jag bryr mig inte om det. Endast mina egna problem intresserar mig.”
Det stora livet och det lilla. Den svenska MSB-chefen säger i DN att hon har mat för en vecka och har samlat ihop vattendunkar. I svenska myndigheters information till barn på Krisinformation.se står i dag att ”det bästa du kan göra just nu är att fortsätta att leva ditt liv som vanligt”.
Så då får vi väl göra det. Skriva av oss. Dansa som om det vore 1999. Skratta åt Putin där han sitter ensam vid kortänden av det längsta bordet hittills, med sina två uniformsklädda ministrar vid andra änden, en mil därifrån.
Rädd för covid-19. Rädd för att avsättas. Rädd för att dö. Rädd för att glömmas bort. Den där Putin måste vara världens räddaste människa.