Lars Lindström
För den som har fyllt femtio är sömnen ofta tunn som spindelväv och tidsödande att laga om den brutits sönder. Du andas djupa andetag, långsamma, koncentrerade och lyckas ibland styra undan tankar och oro – för framtiden, för världen, för det oförutsedda – så pass att strålkastaren släcks igen.
Till frukost ser du en uppskakande film på mobilen från gränsen mellan Grekland och Makedonien med människor som misshandlas för att de försöker fly från krig. De flyr från en vardag där bensinfatsbomber fyllda med sprängmedel, bränsle och skrot släpps från helikoptrar mot skolor, sjukhus, moskéer och marknader. Avhuggna huvuden sätts på pålar, människor korsfästs. Död överallt, som Amnestyrapporten heter.
Människor, barn, flyr från kriget i Syrien, och Europa tar emot med utrullade taggtrådsstängsel, tårgas, chockgranater, vakter som försöker stoppa krigsflyktingarna genom att bilda kedja och slå dem med batonger. De drunknar i gistna fiskebåtar, de kvävs i lastutrymmet på lastbilar.
De flyr från kriget, och detta är vad Europa erbjuder. Det handlar inte om invandringspolitik, inte alls. Detta är inte utvandring eller invandring, det är flykt, och det är fria människors förbannade plikt att hjälpa krigets offer. Europas ledare måste enas om en lösning. Det är den fria världens skyldighet att ta sitt ansvar.
Det vet du också. Du vet även att romer utsätts för diskriminering och rasistiskt våld i många europeiska länder. Du har sett bilderna på deras lerhyddor i Malu Vinat i Rumänien. Du vill bara göra gott. Du förstår inte det omänskliga. Du förstår inte medmänniskor som blåser i försvinn-från-oss-visslan. Du förstår inte den som bränner asylboenden och husvagnar, den som finner tillfredsställelse och livskvalitet i att håna dem som ber om hjälp. Snälla, hjälp oss, vi misshandlas, vi dör.
Klockan är bara halv sju på kvällen när du går hemåt, men det känns redan som om det har blivit natt i landet Sverige. Finns det någonting gott kvar av dagen? Det måste det göra.
Du tappar modet ibland, när det kan synas som om generositet och medkännande är egenskaper som håller på att tyna bort, när det kan förefalla som om självklara värderingar håller på att fördärvas.
Men de flesta människor är goda. Du är inte perfekt, men en god människa. Du skänker det du kan avvara till FN:s flyktingorgan UNHCR, Svenska kyrkan, Unicef eller Läkare utan gränser. Du skaffar dig relevant information, struntar i de rashatande sajterna och i politiker som säger att "vi tar in fel sorts människor" när det handlar om att rädda liv. Är tvååriga Masa som sett sina föräldrar drunkna i Medelhavet "fel sorts människa"?
Om morgonen går du särskilt till bankomaten och tar ut pengar för att kunna ge kvinnan från Rumänien en sedel. En annan morgon vinkar hon glatt fastän du går på andra sidan gatan. Du ler och vinkar tillbaka. Tredje gången säger hon "amiga" och håller sin knutna hand mot sitt hjärta och du vet att det betyder att hon är din vän.