Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Du orkar inte lyfta blicken från dina bensinkvitton

Foto: ELLEN SMITH / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Jag hör Greta Thunberg prata igen, jag ser bilderna från hela världen med miljoner unga människor som protesterar.

Ungar. Dagens ungdom. Vilka mirakel de är.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

De går ut på gatorna i Kanada, i Tyskland, i Indien, i Ghana, i Sverige… i mer än 1 000 städer, i mer än 100 nationer. De står upp för klimatet, för sin framtid – och mot den politiska passivitet de noterar.

En nyhetsvideo från Melbourne i Australien är särskilt dramatisk. Här ”dör” tusentals unga demonstranter för klimatkrisens skull. De lägger sig ned på gatan, minst ett par tusen, i en symbolisk handling, en die-in, ett monument över ett mänskligt misslyckande. 

Jag demonstrerar inte. Jag vaknar upp med värk i hela kroppen. Artros på alla löpsedlar. Kanske är det bara muskelvärk efter tre dagars skrapande, putsande, målande och tapetserande av ett kök i ett litet timmerhus i Roslagen. Kanske är det ålderdomen som har satt in på allvar.

Här ”dör” tusentals unga demonstranter för klimatkrisens skull.

Jag har ingen förhoppning att jag ska leva för alltid, utan föredrar numera att betrakta livet som ett sammelsurium av nuet och nästa dag, men nödvändigtvis inte i övermorgon. Jag försöker blanda in så lite som möjligt av i går.

Den delen är svår. Den tränger sig på. Men det förflutna får aldrig ta överhanden, då vet jag vad som kan hända med en människa.

För den som har levt ett innehållsrikt liv finns risken att en dag drabbas av vanföreställningen att du inte har något behov av att hämta in någonting nytt längre. Då slutar du lyssna och orkar inte lyfta blicken från dina egna bensinkvitton.

Greta Thunberg talar för klimatet i Kungsträdgården i Stockholm. Foto: MAGNUS LILJEGREN / STELLA PICTURES

Vi lyssnar på Greta Thunberg, hon säger lyssna på forskarna. Vi lyssnar på forskarna, de säger agera snabbt. De säger att vi har det närmaste decenniet på oss. Att alla våra ekosystem redan har stora problem. De säger det de har sagt i många år.

Men det krävs en tonåring från Sverige för att vi ska börja lyssna. Det krävs en miljon tonåringar för att få oss att inse allvaret.

https://www.instagram.com/p/Bx0HPK1Chg4/

När fem forskare undersöker vad som ligger bakom det stora, unga engagemanget i Greta Thunbergs fotspår finner de en genuin oro över klimatförändringarna och en frustration över likgiltiga politiker. Forskarna ser att de flesta som demonstrerar är tjejer, som av etiska, politiska eller miljömässiga skäl har förändrat sin konsumtion eller sin diet.

Samtidigt är de så kloka att de inser att det inte räcker att enskilda frivilligt ändrar livsstil. Det krävs politiska beslut.

Dagens ungdom. Vilka stjärnor.

Spotify tycker att jag ska lyssna på en ny sång av Bruce Springsteen, och jag tror först att något är fel. Den tenorstämman kan inte tillhöra Springsteen. Men det gör den, och han sjunger ”There goes my miracle” som vore han Roy Orbison eller Magnus Carlson i Weeping Willows, och jag tolkar orden precis som jag vill.

Vi lyssnar på Greta Thunberg, hon säger lyssna på forskarna.

Att se barnen växa upp och förvandlas till inkännande unga vuxna, med egna liv, och gradvis försvinna ut ur våra – det både stimulerar och känns vemodigt.

Där ger de sig i väg, våra mirakel.

Jag sträcker på en stel rygg och tänker att åldrandet kräver försoning, och att framtiden fascinerar. Men att den inte alls med säkerhet blir en fest.

Som Sten Ljunggren säger i ”Andante”, Lars Noréns gripande pjäs på Dramaten i Stockholm: Man måste vara optimist. Även om det enda man har att se fram emot är att allting kommer att bli lite sämre.

LÄS MER Lars Lindström: Och så försvinner ännu en fjärilsart