Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Då är det omöjligt att inte tänka på bokbålet i Höör

Roman Griffin Davis som Jojo, Taika Waititi som hans låtsaskompis Adolf Hitler och Scarlet Johansson som Jojos mamma Rosie. Ur satiren ”Jojo Rabbit”.Foto: Fox Searchlight

När man tänker efter är det outsägligt sorgligt att extremnationalistiska, högerpopulistiska, rasistiska och auktoritära krafter vinner terräng i många länder, så även i Sverige.

Kanske är det därför så befriande och nödvändigt att kunna garva åt alltihop.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En vardagskväll i januari hamnar vi på bio och ser ”Jojo Rabbit”, en satirisk dramakomedi med sex Oscarsnomineringar. Den som bestämmer sig för att göra en festlig film om en tioårig, fullfjädrad nazist och hans vuxna låtsaskompis Adolf Hitler under andra världskriget måste inse att det inte blir någon lätt match.

Men humorn flyger. Jag skrattade mer än på länge under ”Jojo Rabbit”, och det slog mig hur mycket komik som har utspelat sig i det svenska samhället de senaste decennierna, när nazister har tågat på gatorna, Sverigedemokraterna har valts in i riksdagen och partiets alla infall tas på allvar av många.

Mitt i vemodet över utvecklingen är det svårt att hålla sig för skratt.

Jag påminns om Nordiska Motståndsrörelsens ”Ica-marsch” när upphetsade nazistbarn i ”Jojo Rabbit” gör misslyckade övningar på träningsläger. Med sina bistra miner och sina slipsar fånigt instoppade i sina vita skjortor är Nordiska motståndsrörelsen en perfekt parodi på sig själva, de har bara inte fattat vitsen.

Nordisk Medelålder hade varit ett festligare namn.

Och Nordisk Ungdom, halvgamla, högerextrema herrar som en dag i höstas såg sig i spegeln och insåg att det var dags att lägga ned, trots att Nordisk Medelålder hade varit ett festligare namn.

När SD:s toppnamn i Halmstad 2014 avslöjades med att städa iförd röd armbindel med hakkors vore det lätt att bara bli ledsen och förbannad, men man måste medge ett dråpligt inslag. Scenen med dammsugaren skulle definitivt platsa i ”Jojo Rabbit”.

En av nazistledarna på ungdomslägret i filmen skriker ”Ungar, nu är det dags att bränna lite böcker!” och alla jublar. Då är det omöjligt att inte tänka på bokbålet i Höör 1996 med nazister och SD:are, som brände litteratur av judiska författare.

Vilken scen: en kvinnlig SD-medlem, tidigare lokal vice ordförande, klädd i full nazistuniform heilar framför en hakkorsflagga medan elden slickar boksidorna. En annan SD-medlem skriker, och jag citerar: ”Adolf Hitler, sträck ut din hand från Valhall och visa oss den enda och sanna vägen!”.

Att inte riksdagsledamöterna vek sig dubbla är ofattbart.

Om man tänker en stund på situationen och analyserar repliken om att Adolf ska sträcka ut sin hand från Valhall måste man skratta. Den är lika rolig som SD-Mattias Karlssons story om uniformerad säkerhetspersonal på ett tåg som gjorde honnör och kallade honom ”vårt sista hopp”. 

Det är också outsägligt komiskt att det enda svenska partiet som utlovar nolltolerans mot rasism ställde upp i valet 2018 med 14 politiker som varit med i nazistorganisationer eller aktivt spridit nazistisk eller grovt antisemitisk propaganda.

SD står för 30 år av främlingsfientlighet och splittring. I partiledardebatten i förra veckan kritiserade ledaren Jimmie Åkesson regeringen för att ”slå in kilar mellan människor”… och att inte riksdagsledamöterna vek sig dubbla är ofattbart.

Så mycket galghumor som ryms i den repliken.

Nu har jag inte mer att komma med. Jag har min begränsade intelligens, och jag använder den så långt den förslår. Andra får ta vid där jag slutar.

 Se ”Veckan med Viktor” i Expressen TV