Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Brutalaste filmen från veckans terror i Paris är en ni inte vill se

PARIS. Den brutalaste filmen från veckans terror i Paris är en ni inte vill se. Om ni redan har sett den vill ni inte se den igen. En av terroristbröderna Said och Cherif Kouachi – som låg bakom de brutala morden på tecknarna, journalisterna, livvakten, underhållsarbetaren och psykoanalytikern på satirtidningen Charlie Hebdo – går fram till en polis som ligger skadad och försvarslös på asfalten. Terroristen skjuter polismannen på nära håll i huvudet.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Den iskyla och hänsynslöshet som kan studeras på videon är av en sort som kan få en att ligga vaken om natten. Att hela amatörfilmen läggs ut på internet är en skymf mot den mördade polisen och hans familj.

En av de mest talande bilderna från veckans terror är märkligt nog en bild från samma tillfälle. Den sprids på sociala medier och föreställer terroristen och polismannen sekunderna innan den ena gör slut på den andras liv. Bilden har fått ett tillägg i form av text och pilar. Överst står som varudeklaration: Om du är förvirrad. Vid den maskerade mannen, som är någon av bröderna Kouachi, står: Detta är en terrorist. Vid den polisman som ligger på trottoaren och om några sekunder ska förlora livet står: Detta är en muslim.

Polismannen hette Ahmed Merabet och hans religion var islam. Vid en gripande och tårfylld presskonferens i Paris bad hans bror Malik Merabet alla rasister och islamofober och antisemiter att sansa sig.

Han sa: Blanda inte ihop extremism med muslimer. Han sa: Dessa terrorister tillhör varken någon särskild ras eller religion, de är galningar. Han sa: Sluta kriga, sluta bränna moskéer, sluta bränna synagogor. Han sa: Min bror var muslim och han dödades av människor som låtsades vara muslimer. Han sa: De är terrorister, det är allt.

Går det att uttrycka tydligare? Alla som tänker bortom begränsningar styrda av fördomsfullhet och rädsla förstår. Terrorister dödar utan urskillning kvinnor, män, tecknare, journalister, poliser, psykoanalytiker, judar – och muslimer. De flesta som faller offer för dessa extremister är just muslimer. Är det då offren eller förövarna vi ska vara rädda för?

Som 37-årige Parisbon Benjamin Lazar säger till mig när vi åker tunnelbanans linje 5 mot Place d'Italie: Det stora problemet är inte vad som kan hända oss personligen, det stora problemet är hur detta påverkar våra sinnen.

Själv inser jag under de här hektiska dagarna, då Paris inte visat sig från sig bästa sida, att det var fyra decennier sedan jag första gången var här. Som tonårig tågluffare bodde jag på ett så kallat lopphotell, där korridorerna var smala, vindlande och med golv som lutade åt alla håll. Rummen var garderober, och mina lika tonåriga reskamrater och jag var kraftigt magsjuka i olika omgångar efter ett besök vid ett inte alltför hygieniskt glasstånd i en fransk badort dagarna innan tåget tog oss till Paris.

Ändå vilar den tiden i den franska huvudstaden i ett lyckligt skimmer. Det finns ett fotografi när några av oss – utom de för dagen magsjuka – åkte upp i Eiffeltornet. Jag bär gul tröja med huva, lika modern i dag som då, och min ansiktsfärg är ljust grå och även om jag inte ser ut att må bra vill jag i dag tro att jag gjorde det.

Nu: tjugo döda på några dagar. Fransk polis stormar livsmedelsbutiken nära Porte de Vincennes och jag hör fyra skarpa explosioner och kraftig automateld under den korta stund som känns som en evighet och jag förstår att liv har släckts. Våra sinnen kan påverkas, men denna Parisvistelse kommer garanterat inte att skönmålas med tidens gång.