Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Även om jag vet att tofsvipan inte älskar mig så älskar jag tofsvipan

Titta på tofsvipans långa, spretiga tofs på huvudet och dess mörka, metalliskt grönskimrande rygg.Foto: Shutterstock

Jag hör det ängsliga skriet från åkern ned mot viken, och ler stort och igenkännande.

Även om jag vet att tofsvipan inte älskar mig så älskar jag tofsvipan.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I torsdags skrev jag till min chef: Jag är så trött på corona, jag funderar på att skriva om fåglar och fågelsång…

I fredags såg jag att Ulf Lundell hade skrivit en hel jäkla sida om sädesärlor och bofinkar och taltrastar i DN. Äsch, alla tankar kan inte vara originella. Jag har egna fåglar att berätta om.

När jag vandrar över fälten och på skogsvägarna och i stadsparkerna roar jag mig ibland med att fantisera hur det skulle kunna se ut här om 100 000 år. Har nya typer av växter tagit över? Har havet rest sig igen och översköljt det vi kallar vår plats? Har människan överlevt och katten?

Tofsvipan är här och nu och urtid på samma gång.

Hur som helst tror jag att fåglar skulle finnas och sjunga in våren, om våren fanns. Fåglar har funnits i många miljoner år, människan i några hundra tusen. Vi är ett ensamt semikolon i den vidsträckta berättelsen.

Vinden känns kylig och tystnad råder. Endast tofsvipan hörs mot kvällningen. Det finns forskare som menar att varenda fågel vi ser och hör i dag har sitt ursprung i små dinosaurier som överlevde en global katastrof för 66 miljoner år sedan. Det finns forskare som menar allt möjligt, men just det här väljer jag att tro på.

Titta på tofsvipans långa, spretiga tofs på huvudet och dess mörka, metalliskt grönskimrande rygg. Lyssna på dess förhistoriska gnällande när den flyger fram och tillbaka över åkern med dunkande vingslag, för att plötsligt ändra riktning, eller störtdyka. Tofsvipan är till för att älskas.

För människor i min ålder är varje framtid nätt och jämnt på skisstadiet, varje sedan ett frågetecken, och här och nu det enda realistiska. Tofsvipan är här och nu och urtid på samma gång.

Gränser har ingen betydelse för flyttfåglar, klimatet är allt.

Många gånger, många vårar, har jag tänkt tanken att vandra ut på åkern för att hitta tofsvipans bo, en grop i marken, studera de fyra äggen, vackert brunfläckiga mot ljusgrön botten, kamouflagefärgade, och njuta av mitt Instagram moment medan tofsvipeparet oroligt tjuter och dyker mot mitt huvud. Men jag håller social distans. Jag har folkvett.

Enligt folktron kan man ibland i tofsvipans bo hitta en sten med många färger, och bär man denna sten närmast kroppen blir man osynlig. Tanken är lockande.

Tofsviporna flyttar tidigt söderut, tar sikte på Spanien eller Marocko, som ett gäng gnälliga utlandssvenskar. Gränser har ingen betydelse för flyttfåglar, klimatet är allt.

Under en skogspromenad hör jag rosenfinken hälsa med sitt välkomnande pleased to meet you. Redan i april, det känns tidigt, men inget är som det brukar vara. Borta vid den förstummade tallskogen ser jag mot himlen en flock starar, en omusikalisk men dansant fågel. Den fullständigt synkroniserade rörelsen i grupp är fascinerande, fram och tillbaka, uppåt och nedåt i vågor, en dans helt utan social distans.

Jag stannar upp och lyssnar. En korp? Det där råa rapandet som bara korpen kan få till. Mörkrets budbärare, dödens sändebud. Så flyger den skrikande över oxeln och spår död.

När jag hör Löfven fastnar en mening: Jag kommer inte att belasta något annat läns sjukvård. När jag läser Lundell fastnar två meningar: Jag vill inte vara i nån riskgrupp. Jag gillar inte att bli bestämd av andra.

Tv: Se det klara vattnet i Venedigs kanaler

Så här har de boende aldrig sett kanalerna förut.