Lars Lindström
En morgon på landet får vi besök av en stenknäck i trädgården. Det är en stor och robust finkfågel med kraftig näbb. Vi tänker först att det kan vara en förrymd papegoja, den är så färgglad och dess näbb så framträdande. Men efter letande i fågelböcker och på nätet hittar vi bilder av stenknäcken och slår fast att det är så vår nya gäst heter.
Det gör mig glad att för första gången se stenknäcken. Jag har under min livstid aldrig känt till dess existens, och nu sitter den i ett gammalt äppelträd på vår gård, naturligt och självklart.
Som på beställning levereras nyheten om en sillgrissla, som ringmärktes 1973 och nu har hittats död i Skåne. Den blev fyrtioåtta år och sju månader, sa någon på radion. Det är nytt svenskt rekord, och även om det handlar om ett dödsfall blir jag upplivad. Vem kunde ana att en fågel kunde bli så gammal?
En gång trodde jag att tiden var oändlig, eller åtminstone tänkte jag aldrig tanken att livet skulle ta slut en gång. Tänk vad fel man kan ha när man är ung. Jag förlorade min pappa när jag var tjugotvå år, jag borde alltså ha vetat bättre, men jag var ju bara tjugotvå.
Saker som gör mig ledsen och saker som gör mig glad
Det hände när jag var på träningsresa med mitt fotbollslag i Spanien. När jag kom hem var han död. Jag fick aldrig mer se honom. Det gör mig sorgsen. Jag var av uppfattningen att han skulle ligga i en öppen kista, tror jag, men det tror jag inte. Jag var inte ens säker då och jag är det inte än i dag. Även om jag har tänkt mycket på det.
Tiden är utmätt, och hos jämnåriga hälsar döden på mitt i livet och tar mått på dem, besöket glöms och livet fortsätter, men kostymen sys i det tysta. Det skrev poeten Tomas Tranströmer, och han visste vad han pratade om.
Ständigt dyker det upp saker som gör mig ledsen och saker som gör mig glad. Det kan vara de enklaste vardagligheter, triviala ting som att någon har kommit på att det är nyttigt att inte bädda sängen. Vi är många som står enade och lyckliga bakom den forskningsrapporten, eller vad det nu är. Jag tror det handlar om miljontals kvalster, men ni vill säkert inte veta i detalj.
Någonstans var det någon som skrattade, och inuti mig var det också någon som skrattade. Som Samuel Beckett skrev någonstans.
Allra muntrast blir jag av steglitsen
En dag står vi där, hon och jag, slår ut med armarna och undrar att det kan stämma att vi har varit gifta i trettio år. Herre jisses, så lång tid, det måste firas. Men vart är vi på väg? Vi stannar för att tänka efter. Vi stannar.
Vi måste rädda klimatet, vi måste rädda vår jord, för utan den är vi ingenting. Vi måste rädda varandra, vi kan, vi har gjort det förut. Vi måste stå emot fascismen, vi måste stå emot terrorismen, vi måste säga nej till kriget. Vi har gjort det förut.
Att tiden går fortare när vi blir äldre är ingen illusion. Eller det är det kanske, men det är även en sorts verklighet. Nerver och hjärnceller växer med åldern i storlek och komplexitet, signalerna får en längre resa, och flödet saktas ned. Äldre människor bearbetar alltså färre bilder inom en given tidsperiod än de gjorde i sin ungdom. Alltså känns det som att tiden går fortare, menar en professor vid Duke-universitetet i USA.
Fantastiskt ändå, vad matematiken hjälper en att lära känna sig själv.
Allra muntrast blir jag av steglitsen, som numera visar upp sig varje sommar. Ibland ryttlar den, står stilla i luften med fladdrande vingar. Som för att säga: titta på mig.
Lars Lindström har tidigare varit Expressens USA-korrespondent, och som nyhetskrönikör på fältet har han bevakat valrörelser, terrorattacker och skolmassmord. Han skriver krönikor om samhälle, kultur och relationer.