Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

"Att påstå att "Game of thrones" är en feministisk tv-serie är att överdriva."

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Bara att erkänna: jag har ett antal "Game of thrones"-tics; ofrivilliga, återkommande och svårkontrollerbara. De gör att människor i min närhet suckar, eller i bästa fall småler åt mitt barnsliga uppträdande.

"Game of thrones"? Ja, alla kollar väl på världens bästa tv-serie? Andra säsongen har under våren visats i Sveriges Television och tredje säsongen går i svenska betalkanaler. Att såväl "Simpsons" som "Saturday night live" har gjort parodier vittnar om storheten.

När jag ser den brutala fantasy-seriens vackra, datoranimerade intro kan jag inte låta bli att mellan nynnandet av temamusiken ropa "pennorna!" när torn som påminner om vässade blyertspennor växer fram. När någon nämner platsen Westeros kan jag inte motstå impulsen att hojta "Västerås!". Varje gång min favorit Daenerys Targaryen visar sig säger jag på ren reflex "Shakira", eftersom det är den blonda popstjärnan jag ser. Andra figurer i serien liknar människor jag känner och då nämner jag, i avsnitt efter avsnitt, deras namn varje gång de framträder.

Min familj är efter snart tre säsonger rätt less på min ovana. Men allt detta gör jag av kärlek! Som när man som tonåring retas med den man är förtjust i. Kanske för att man inte riktigt vet hur man annars ska uttrycka sina känslor.

 

Att denna förälskelse till "Game of thrones" skulle uppstå var en omöjlighet. Jag är ingen beundrare av fantasy. Stolta riddare, påhittade länder, flygande drakar och huvuden som rullar brukar inte locka mig. Alls. Någonsin.

Eftersom serien i början även fick mycket pisk för att den var sexistisk och hade unken kvinnosyn fanns ingen anledning att ge den en chans. Men så fick jag boxen med säsong ett av familjens tonåringar. Det var kört direkt. Jag var fast. I intrigen, de många parallella historierna som berättas. I personerna, de mångbottnade personligheterna och i de spännande och oväntade öden som möter dem. Att en stjärna som Ned Stark halshuggs så snabbt kommer som en chock för alla som inte läst böckerna.

Det finns litteraturprofessorer som hittar band till Shakespeare och den romerske poeten Vergilius i "Game of thrones", och att små bitar av vår historia och litteraturhistorien har samplats är säkert sant. Men det mest anmärkningsvärda efter (nästan) tre säsonger är hur många starka kvinnor som framträder.

 

Att påstå att "Game of thrones" är en feministisk tv-serie är att överdriva. Det är en aning för många nakna kvinnorumpor, bröstvårtor och sadistiska sexscener för att kvala in i den kategorin. Men fascinerande många självständiga kvinnoporträtt lyfts fram. En av många berättelser i serien är den som handlar om de begränsningar som sätts upp för kvinnor, och hur kvinnor väljer att bryta mot samhällets normer.


Den lilla Arya Stark, den stora Brienne of Tarth, den envisa Catelyn Stark, den pragmatiska Margaery Tyrellden, den farliga Melisandre of Asshai och den ännu otäckare Cersei Lannister är alla viljestarka och komplexa kvinnor som tar stor plats - och drivs framåt av olika skäl: makthunger, rättvisepatos, lojalitet, hämndlystnad.

 

Men coolast av dem alla är Daenerys Targaryen, Drakarnas moder. Hon reser sig från ur total förnedring och utsatthet och bara regerar. Hon byter till sig 8 000 kastrerade slavsoldater mot sin största drake, men lurar slavägaren och låter honom brännas upp av drakens eld. Daenerys Targaryen ("Shakira!") friger alla slavsoldater, men de väljer att följa henne som fria män och visar sin lojalitet genom att banka sina stavar i marken.

Det gör jag också. Jag bankar staven i marken för "Game of thrones".