Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Allt det finaste i våra liv är bara ett kort kapitel i en annan människas berättelse

Plötsligt var de borta. De två människor vi levt med under två decennier, i samma familj, under samma tak, väljer att flytta och lämna oss ensamma med ödslighet, två tallrikar i stället för fyra vid middagen, mjölk som surnar i kylskåpet, inga högar av skor att snubbla på i hallen.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det skiljer bara ett och ett halvt år mellan syskonen, men av olika anledningar åkte de vid samma tidpunkt, fast till olika städer, när den heta sommaren övergick till mild höst och högskolor och universitet kallade på sina nya lärjungar. Vi ska lära dem att flyga, vår uppgift är att knuffa ut dem ur boet, och det går inte att blunda för att det innebär stora förändringar även för oss.

Vi föräldrar turades om att köra bil och släp till två olika destinationer, varje gång fyllda med möbler, flyttkartonger, gammalt porslin vi sparat till dem, kläder och böcker, och vi visste att denna stund skulle komma, och hade till och med längtat efter den, men när vi sa hejdå och kramades insåg jag att mer skoningslös än så här har tiden aldrig varit mot oss.

Det var värre än när vi lämnade dem på förskolan första dagen, ängsligare än när de första gången själva åkte buss till skolan, oroligare än när de drog på första festen, mer nervöst än när de ringde och sa att de inte skulle komma hem i natt. Man tror att man är förberedd, men som en tjuv om natten smyger tiden in och tar ifrån oss det vi älskar så innerligt.

Tomheten ekar i deras tonårsrum, trots att det mesta står kvar som de lämnade det, som trygga bon att återvända till när de vill hem över helgen och träffa kompisar och kanske till och med käka en mysig familjemiddag ihop.

Nu ringer de sällan, sms:ar när det behövs hjälp med att hitta en bok eller vill ha stöd när det känns besvärligt eller vill visa en soffa de hittat på nätet. Känslorna virvlar runt som kläderna i en torktumlare; stoltheten över hur stora och smarta de blivit, uppgivenheten över att till sist helt tvingas släppa greppet, men också - det måste erkännas - den skamfyllda förnimmelsen av frihet, vår frihet.

För oss föräldrar har också en ny fas inletts, där vi dels ska förhålla oss till hur mycket pappa och mamma vi ska vara, men också till hur vårt eget liv ska utformas efter 20 år av intensivt föräldraskap. Vi kan hitta nya samtalsämnen och nya rutiner, köpa mindre mat, framför allt inte flera liter mjölk varje gång, och numera är det alltid vi som ska tömma kattlådor och diskmaskin.

Allt känns nytt, och vi som blev kvar hoppas få mer tid för varandra, vi bokar den där resan till Barcelona, försöker att inte låta småsaker blossa upp till gnabb, suger åt oss kultur som vore vi svältfödda fast vi bara vill visa oss själva hur fria vi är.

Eftersom sonen och jag delar Spotify kan det hända att mitt musiklyssnande avbryts för att kontot används någon annanstans. Då känner jag en förbindelse, en koppling mellan oss, som om han är liten och vi håller varandra i handen igen. Ibland klickar jag åter på play så att det uppstår en kortare strid om vem som ska få lyssna, men oftast får han vinna.

Dottern ringer och undrar när vi ska komma och hälsa på, jag retas och säger att vi har så mycket inbokat och så måste vi bygga om hennes rum till en walk-in closet först, och vi kivas lite och jag känner att jag vill hålla om henne.

Föräldraskap är kärlek, uppoffring, ansvar, ödmjukhet. Allt det finaste i våra liv är bara ett kort kapitel i en annan människas berättelse. Det kan vi lära oss av våra barn.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!