Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Lars Lindström

Alla skålar med vitkål – inte visste vi att det var nudging

All denna vitkål - inte visste vi att det var nudging, skriver Expressens krönikör Lars Lindström Foto: TOMAS LEPRINCE

Först blev jag bara trött av uttrycket. Nudge, nudging… nudgigare, nudgigast…

Sedan kom insikten att det är exakt det jag själv håller på med till vardags.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Nudging: många skriver böcker och ordnar seminarier, andra får Nobelpris. Min misstänksamhet är stor mot beteendevetare som analyserar allt vi gör och jag är ännu mer skeptisk till metoder som utvecklas för att påverka oss. Jag har tänkt att det bara handlar om att butiker ska lura oss att köpa det vi inte behöver.

Så fel man kan ha. Medan vi väntar på att den kalla och ändlösa vintern ska inleda sin långsamma tortyr och att avsaknaden av ljus till sist ska få oss att bryta ihop gör jag en upptäckt.

Lite sent kan man tycka, eftersom mannen bakom teorin, Richard Thaler, fick det vi kallar Nobelpriset i ekonomi 2017, och hans bok ”Nudge: Improving decisions about health, wealth, and happiness” kom för tio år sedan.

Begreppet nudging kan förklaras som att förenkla för människor att ta vardagsbeslut som de innerst inne inser är bra. Som att äta mer vegetariskt, minska matsvinnet eller skräpa ned mindre. Den som påverkar ska inte gynnas, bara den som påverkas och förhoppningsvis samhället i stort.

I vårt hus finns ett soprum i källaren med tio eller tolv sopsäckar i säckhållare med lock. Först full blir alltid säcken närmast dörren.

De grannar som är så lata att de inte orkar ta något steg till försöker ändå trycka ned ännu en soppåse. Ofta lossnar säcken från hållaren och alla soporna hamnar på golvet.

Samtidigt är säckarna längst in tomma. För ett halvår sedan började jag ställa upp locken till alla tomma säckar längst in. På några dagar fylldes de.

Numera spelar jag nudgingspelet när jag går ned med soporna: öppnar de nästan tomma, stänger de fulla. Jag förenklar helt enkelt för grannarna att ta smarta beslut.

LÄS MER Lars Lindström: Jag ber våra barn att benåda oss 

Om man grottar ned sig i nudging finns det hur många exempel som helst.

En lunchkedja ökar konsumtionen av vegetarisk mat på lunchbuffén med 23 procent genom att ändra placeringen av rätterna. Askkoppar och skyltar i skarp orange färg utomhus i Göteborg ger 70 procent mindre nedskräpning med fimpar.

En nudge kan få fler att cykla till jobbet. Foto: Colourbox

I stället för att hotellen ska byta handdukar varje dag får vi ett val: släpp den på golvet så byter vi. I Örebro ger en nudge fler kommunanställda motivation att cykla till jobbet. På stan i Köpenhamn och Västervik testar man att på marken måla gröna fotsteg som leder fram till papperskorgar. 

När våra barn var små ställde svärmor fram en skål med skuren vitkål när de såg på barnprogram i tv. Lycka till, tänkte jag. Tio minuter senare var allt slut.

Alla dessa skålar med vitkål från svärmor – inte visste vi att det var nudging. Alla dessa skålar med skurna morötter som vi själva ställde fram till barnen när vi fattat galoppen – inte visste vi att det var nudging.

Nu vet jag att nudging ska rädda världen. Vid senaste städdagen såg vår innergård ut att ha vitiligo. Mitt senaste projekt är en liten plåthink på gården med en text om att snälla grannar spottar tuggummit där. Resultat: inte ett tuggummi på tre veckor, varken på gården eller i hinken.

Hur jag än gör så gör jag fel, säger en kvinna jag möter på övergångsstället. Hennes mobillurar är knappt synliga under täckjackans uppdragna huva. Du har bara fått för lite nudging, tänker jag.

FÖLJ OCKSÅ Lars Lindström på Facebook