Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Lars Lindström

Åh, vad jag skulle vilja hålla om Egon K som ryter ”ditt förljugna rövhål”

Hur är det egentligen att vara man efter Metoo? Bokaktuella Atilla Yoldas och Musse Hassevall pratar om manlighet.
Män som gråter öppet är så ovanligt att ”male tears” har blivit ett engelskt slanguttryck för sperma, skriver Lars Lindström.Foto: Coulorbox

Irriterande många karlar tror fortfarande att det är manligt att uppträda hotfullt och aggressivt, dra sexistiska skämt eller tafsa på kvinnors rumpor.

Har de inte hört att sårbarhet, medkänsla och ömsinthet är de nya machoidealen?

Man får ju drömma, får man inte det, så säg då.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vid ett övergångsställe står en pappa – på knä för att få ögonkontakt – och pratar mjukt med sin femåring. Hans min är allvarlig, dottern är obstinat, håller armarna i kors över bröstet och drar mungiporna nedåt.

Eftersom jag inte gärna går mot rött när barn står och väntar stannar jag och tjuvtittar. Jag hör inte allt, men förstår att flickan har gjort något som hon vet är fel. Innan det blir grönt visar hon sina små risgryn till tänder i ett stort leende, pappan håller ut sina armar, de möts i en kram, och jag kan gå vidare i livet.

En riktig man, tänker jag.

Varför är det så mycket lättare för samhället att acceptera mjuka och omhändertagande män i papparollen – än på jobbet, bland kompisar eller i offentligheten?

Varför kan jag inte komma på en enda gång när jag har sett någon av mina manliga vänner eller bekanta gråta eller naket visa sin känslighet?

Män som gråter öppet är så ovanligt att ”male tears” har blivit ett engelskt slanguttryck för sperma. Annat var det på medeltiden, då tårar kunde ses som specifikt manligt och ett bevis på hög moral och stark lojalitet.

Det räcker inte. Vi måste börja med oss själva.

Åtta av tio svenska män menar att #metoo-rörelsen var positiv för jämställdheten i Sverige, enligt en ny undersökning från Sifo Kantar, beställd av organisationen Män. Samtidigt instämmer bara en av tjugo helt i påståendet att uppropens berättelser har fått dem att rannsaka sitt eget beteende, inte ens varannan instämmer till viss eller till stor del.

Det räcker inte. Vi måste börja med oss själva. Krama varandra, visa känslor, våga gråta, säga nej till egnas och andras sexistiska skämt, vägra tafsa – det är några sätt att visa styrka och sårbarhet på samma gång, och kanske bli ett föredöme för någon annan.

En kväll på en bar ser jag den egensinnige och ömsinte poeten Broder Henrik Rapp och jag älskar hans sätt att sjunga ”jag är sååå jävla öööunderbar”. Jag faller totalt för hans bräckliga och ändå maskulina röst, hans sammansmältning av samhällskritik & romantik och textrader som ”Fy fan vad jobbigt att vara man, får inte ta, fast man kan”.

När Broder Henrik Rapp sjunger ”Om du inte tänker gilla min senaste bild ska jag döda din familj” känns det som att han har läst min mejlkorg, där bittra män går till angrepp när de inte kan acceptera fakta. Eller den nya studien från Totalförsvarets forskningsinstitut som visar att näthatarna är män, 40-60 år, och särskilt aktiva på fredagskvällar.

De behöver en bamsekram, varenda en.

Det finns många karlar där ute som jag skulle vilja ge en kram. De behöver mänsklig närhet. Tommy som tycker att jag ska promenera till ”ättestupan”. Lars S som skriver ”är du vrickad… du ser full ut”. Christer L som tror att jag har fötts ”ur en mix av en nazisåsse och ett rövhål”. Mats B som slår fast av jag har ”någon form av hjärnskada och borde undersökas av psykvården”. Lars J som kallar mig ”dumhuvud” och ”halvtosing”.

Åh, vad jag skulle vilja hålla om Egon K som ryter ”ditt förljugna rövhål” – och viska till honom att allt kommer att bli bra.

De behöver en bamsekram, varenda en. Av någon, vem som helst. Annars är risken stor att de dricks upp av hat.

Ebba Witt-Brattström om historiens metoo-vrål

Mot bakgrunden av vår tids MeToo-berättelser har Ebba Witt-Brattström tagit fram litteraturens vittnesmål om våldtäkt.