Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lånet av publik fungerade i ”Lotta på Liseberg”

Lotta Engberg får leda sommarens ”Lotta på Liseberg” utan publik.Foto: TOMMY HOLL/IBL
Fjolårets publik får vara med även i år.Foto: Johan Valkonen/Stella Pictures

Allsång utan publik, hur gör man då?

Jo, man lånar publik från förra året.

Det fungerade i ”Lotta på Liseberg”, som var en blandning av gott humör och krampkänning.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lotta Engberg använder alltid överskottsenergi, när hon leder allsång på Liseberg. Och hon tog inte i mindre nu, när planen framför stora scenen var öde. Där finns en fara att bli parodisk eller rent av patetisk, men hon klarade den gränsen.

Alla artister var med från start och det var ett bra grepp att sätta dem i en rund bar på den öde planen nedanför scenen. Där blev de publik åt sig själva. 

Det var också smart att använda tekniken och köra inslag från tidigare kvällar på Liseberg.

Lotta ledde allsång nu i samma låt som 2015 eller 2019 – men då med publik. Det funkade faktiskt bra. Ibland var det då, ibland nu, ibland i delad ruta och alla klämde i så Lasse Dahlquists ”Upp och pröva dina vingar” verkligen lyfte.

Bäst var det när Charlotte Perrelli sjöng allsångsduett i ”Ta mig till havet” med sig själv av årgång 2015 – med publik. Nej, det var inte förvirrande, teknik och musik fungerade perfekt.

Loa Falkman rev av gamla Tom Jones-dängan ”Delilah” med full kraft men sedan blev det en smula konstigt, när han just denna kväll av tekniska tricks i reklamavbrottet var Ica-Stig. 

Lise & Gertrud gjorde ett snygg, avskalat medley till minne av Marie Fredriksson. Och Charlotte Perrellis mäktiga italienska ”Caruso” hade blivit en showstopper om det funnits applåderande publik.

Plötsligt stod Molly Hammar ensam på ett tak i ljusblått påslakan och rosenlindad mikrofon och sjöng ”Alone”. Där var det krampkänning. 

Det gäller att inte bli för yvig, inte ta i för mycket, när det inte finns mottagare på plats och uppstår tomrum runt artisten.

Premiären fungerade som en annorlunda variant av ”Lotta på Liseberg”, men det är sju måndagar kvar. Hur blir det då? 

Och hur gör de en kväll när det regnar i Göteborg? Plastar in sig som publiken brukar göra? 

Ja, de får ju lätt plats inomhus. Det är bara 50 meter till showkrogen Rondo.