Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kassem Hamadé

Regeringen avgick inte på grund av protesterna

Kassem Hamadé hamnar mitt i sammandrabbningen i Beirut.
Protester utanför parlamentsbyggnaden i Beirut.
Foto: TASS / MAXIM GRIGORYEV/TASS/SIPA USA SIPA USA
Hassan Diab avgick den 10 augusti och höll en tv sänt tal till nationen.
Foto: CHINE NOUVELLE/SIPA/SHUTTERSTOCK

”Korruptionen är större än staten”. 

Det sa Libanons avgående premiärminister Hassan Diab när han höll sitt avgångstal till folket i går kväll. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Efter talet jublade demonstranterna. De inbillar sig att det är deras protester som fick Hassan Diab att avgå, det är förståeligt, men det är bara en illusion. Det är inte så politiken fungerar i Libanon. 

Hassan Diab kom till makten från sin post som professor vid Amerikanska Universitet, AUB i Beirut, för sex månader sedan. Innan dess var han helt okänd för folket. 

Från dag ett började hela etablissemanget att motarbeta honom. När det pratas om etablissemanget i Libanon menar man det komplexa personliga nätverk som de etablerade politikerna har skapat.

En politisk ledare i Libanon bör alltid vara utrustad med följande politiska verktyg:

Religiösa ledare som skänker ”gudomlig” legitimitet.

Bankirer som ser till att ledarens införskaffade förmögenheter (oftast genom korruption) tvättas ordentligt och placeras i rätt utländska banker. 

Högt uppsatta generaler inom polisen eller militären som skyddar dem när det krävs.

Högt uppsatta domare som ser till att lagen inte strider mot ledarens intressen. 

Propagandister som kan påverka opinonen. 

Till sist en grupp människor som blir beroende av ledarens ”hjälp” i form av ekonomi, jobb etc. 

Hassan Diab saknade samtliga ovannämnda verktyg. De som har haft monopol på makten och i förlängningen den lukrativa korruptionen är krigsbaroner som var ansvariga för inbördeskriget som varade mellan 1975-1990. 

Det är samma krigshökar som utkämpade blodiga strider mot varandra i 16 år som nu är vänner och styr det här landet. 

I Mellanöstern är begreppet ”den djupa staten” väletablerat i debatten. När man pratar om den ”djupa staten” i totalitära regimer menar man till exempel militären i Egypten eller underrättelsetjänsten i Syrien. Här i Libanon är det annorlunda. Den djupa staten är korruptionen. När Hassan Diab sa att korruptionen är större än själva staten hade han rätt. 

Libanon erövrar plats nummer 123 i korruptionsindex listan. Vi pratar inte om en polis som blir mutad eller en domare som sätter mördare eller knarkbaroner på fri fot mot betalning. 

Vi pratar om en systematisk korruption som börjar högst upp i samhällets hierarki med makthavarna. Det finns ytterst få politiker som inte skapar sig stora förmögenheter på politiken. 

Den 17 oktober förra året reste sig en stor del av folket mot de etablerade korruptionsanklagade politiker som har styrt det här landet i 30 år. Politiker som är ansvariga för den förfallna nationens skulder på över 130 miljarder dollar. 

Nej det är inte protesterna som fick Diab att gå. Det är själva systemet. Efter explosionen i hamnen lovade han att tillmötesgå demonstranternas krav på att tidigarelägga parlamentsvalet som ska äga rum år 2022. Då förenades de flesta politiker - både allierade och rivaler - mot Diab. 

President Michael Aouns parti Fria Patriotiska Fronten och talmannen Nabih Berris parti Amal är skräckslagna inför tanken på nyval. Nyval avslöjar deras rasande popularitet. Den 82 åriga Nabih Berri har suttit som talman i 28 år. Nonstop. Han leder shiamuslimska partiet Amal som var en av nyckelaktörerna i inbördeskriget. 

Han är en av de mest utpekade korrumperade politiker. Michael Aouns kristet dominerade Fria Patriotiska Fronten kommer också att förlora stort. Inte bara för att Aoun är anklagad för att han gynnat sin familjs ställning i politiken utan för att han har allierat sig med shiamuslimska Hizbollah - något som många kristna ogillar. Båda två är rivaler - men de kom överens om att häva det politiska stödet för regeringen.

Återigen går de politiska rivalerna ihop för att rädda sitt skinn. 

Kanske går man hela vägen tillbaka till ruta ett och tar tillbaka den mest misslyckade politiker/affärsman Saad al-Hariri till premiärministerposten. Då har man offrat folkets krav på reformer och i stället blåst nytt liv i korruptionen. 

Se också:

Kassem Hamadé i Beirut: "Tolkas som en seger av demonstranterna"