Kassem Hamadé
I ett telefonsamtal – för en vecka sedan – mellan Palestinas president Mahmoud Abbas och Kinas president Xi Jinping uttryckte Abbas sitt ”absoluta stöd för Kinas rättfärdighet i frågan om Hongkong och Xinjiang” och såg fram emot att ”Kina ska spela en effektivare roll i en rättvis uppgörelse om den palestinska saken”.
I sin tur uttryckte Xi Kinas stöd till ”en tvåstatslösning” av den långdragna konflikten mellan Israel och Palestina och palestiniernas rätt till ”östra Jerusalem som huvudstad” samt israeliskt tillbakadragande till 1967-års gräns.
Behöver kärnvapenmakten och en av världens starkaste ekonomier Abbas stöd? Kan Kinas politiska stöd till palestinierna leda till att den palestinska drömmen om en egen stat med huvudstad i en del av Jerusalem blir verklig?
Sedan USA:s president Donald Trump vann presidentvalet 2016 har relationen mellan USA/Israel och Palestina försämrats. Under hans mandatperiod har USA hunnit erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, flyttat sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem, erkänt Israels suveränitet över de ockuperade Golanhöjderna i Syrien, och även gett klartecken till att Israel kan annektera delar av Västbanken. Samtidigt talar Kina (precis som Sverige och en rad andra europeiska länder) ett tydligt språk i just de omtvistade frågorna och som välkomnas av president Abbas och den palestinska ledningen.
I flera decennier har palestinierna upplevt många bakslag. Ibland har man satsat på fel häst - exempelvis när Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 välkomnades av den numera avlidne ledaren Yasser Arafat – eller agerat mot egna intressen när väpnade palestinska grupper blev en belastning för värdländerna Jordanien och Libanon. Nu, efter att den palestinska ledningen har känt sig besvikna på USA:s politik, blickar man österut mot Kina.
Kina är på frammarsch inte bara i regionen utan i hela världen. Till skillnad från USA och Ryssland gör inte Kina några spektakulära militära interventioner utan nöjer sig med att etablera sitt geopolitiska inflytande med hjälp av handel, ekonomi och gigantiska projekt.
I Syrien är Kina en stark kandidat för att vara en del av det framtida återuppbyggandet av landet. I Iran, i avsaknad av amerikansk/europeisk närvaro, förstärker Kina sin roll och tecknade nyligen ett avtal om projekt och handelsutbyte som motsvarar cirka 400 miljarder dollar. Även länder som är starkt allierade med USA, exempelvis Saudiarabien, har visat intresse för att etablera och förstärka relationen till Kina och i februari förra året besökte kronprins Mohammed bin Salman Kina och uttryckte stöd för ”Kinas rätt att bekämpa terrorism”. Även här i Libanon, som historiskt ansågs vara ett frankofon-land, vill den nya regeringen ändra policy och öppna dörren för Kina.
Sedan 1947/1948 har palestinier och israeler med hjälp av press från väst och framför allt USA försökt att skapa en fredsprocess som gör båda rivaler tillfredsställda. Hittills har man inte lyckats med det. Kan Kina göra det som USA inte kunde åstadkomma?
Visst, Kina har en god relation både till Palestina och till Israel - där man förmodligen, enligt avtal, kommer kunna driva hamnen i Haifa 2021.
Men Kina är långt från att vara det land som kan skapa fred mellan Israel och Palestina.
Historiskt finns det bara ett enda land som visat att det kan få både israeler och palestinier att sätta sig ner och prata fred. Det USA inte gjort än är att driva genom en, en gång för alla långvarig fredsuppgörelse. Om inte USA kan, är det omöjligt för Kina att göra det. Kina vet att den palestinska saken i arabvärlden och i muslimska samhällen är en politisk vinnande fråga. Skräckscenariot för Kina heter minoritetsrättigheter. Därför välkomnar Kina varje stöd - även om det kommer från den svage presidenten Abbas - i frågan om Xinjiang.