Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kassem Hamadé

Bilden är historisk – Syrien tillbaka i politiska värmen

Följ senaste nytt i Expressen TV – vi sänder direkt mellan 07 och 23 varje vardag och mellan 11 och 20 på helger.
Förenad Arabemiratens utrikesminister Abdullah bin Zayed träffar den syriske presidenten Bashar al-Assad.
Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN

Förenade Arabemiraten ville störta regimen i Syrien för nio år sedan.

Nu bryter man isoleringen mot Damaskus, och utrikesminister Abdullah bin Zayed träffar den syriske presidenten Bashar al-Assad. 

”Hela världen ska gå efter det heliga Damaskus tid”, säger al-Assads rådgivare Luna al-Shebel. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Tidigt på morgonen får jag ett samtal av en vän i Damaskus. Hon säger med en tydlig förvåning i rösten: 

– Arabemiratens flaggor hissades upp i Damaskus i dag. 

Under dagen landar Förenade Arabemiratens utrikesminister Abdullah Bin Zayed, för att träffa landets president Bashar al-Assad och andra högt uppsatta syriska politiker. 

Al-Assads rådgivare Luna al-Shebel kallar det ”ett historiskt besök” som ska få hela världen att återigen följa Damaskus. Och hon har rätt att det är historia som skrevs i Syrien på tisdagen. 

Bara för nio år sedan hade Förenade Arabemiraten en helt annan syn på kriget i Syrien. När ”Syriens vänner” som stödde den syriska oppositionen mot regimen i Damaskus samlades i Paris för att diskutera hur regimen skulle störtas höll Förenade Arabemiratens utrikesminister Abdullah Bin Zayed ett tal och sa: 

– Hur länge ska vi tillåta denna regim lura och lura och lura omvärlden medan det syriska folket dör. 

Då ville Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Qatar, Turkiet och flera andra störta regimen i Damaskus. Men allt inom politik och krig är föränderlig. Särskilt i Mellanöstern.

Abdullah Bin Zayeds historiska besök i Damaskus kommer att leda till att Syrien tillåts att gå tillbaka som medlem i Arabförbundet. 

Men vad vinner Förenade Arabemiraten med att normalisera relationen till Damaskus? Utöver eventuella framtida ekonomiska intressen, när omvärlden blir överens om återuppbyggnadsprocessen av landet, vill Förenade Arabemiraten erövra en plats bland de stora elefanterna i regionen. 

Det finns två länder vars inflytande i regionen Förenade Arabemiraten försöker motverka: Iran och Turkiet. 

Arabemiraten har varit involverat i kriget i Jemen i sju år. Tillsammans med Saudiarabien försöker man försvaga eller begränsa Irans inflytande i det krigsdrabbade landet. När det gäller Turkiet har Gulf-länderna länge sett Ankara som Muslimska brödraskapets politiska Mecka. Brödraskapet är Gulf-ländernas mardröm, och den enda politiska kraften som i många år stått som det enda alternativet för maktskifte i oljeländerna. Nu förstärker Arabemiraten sin ställning i regionen.

Arabemiraten tror att om de arbetar för att ta tillbaka Damaskus in i politikens värme kan det försvaga Irans inflytande i Syrien och även i regionen. Iran har sedan kriget bröt ut i Syrien både militära experter och underrättelsepersonal på plats inne i Syrien. Tillsammans med libanesiska Hizbollah och Ryssland räddade de regimen från en säker död. Nu inser man att regimen i Damaskus är kvar och kommer tillbaka som en viktig spelare i regionen. 

Inom kort hotar Ankara att inleda en stor offensiv mot kurdiska samhällen inne på syrisk mark. Det leder till att kurderna återigen tvingas söka stöd hos Damaskus. Men det enda stödet som kurderna kan få är att den syriska armén återigen tar kontrollen över kurdkontrollerade områden i norra och nordöstra Syrien. Det kommer Damaskus att göra. 

Men ett annat mål som Arabemiraten drömmer om är att försvaga Iranstödda Hizbollah i Libanon. 

Mardrömmen är att regimen i Damaskus på nytt får grönt ljus för både för politisk och militär intervention i Libanon. 

Mardrömmen kan bli verklig om den pågående politiska och ekonomiska krisen i Libanon leder till inbördeskrig. Exakt samma scenario som i mitten på 70-talet.