Karin Sörbring

Du måste söka hjälp, annars går du under

Han öppnar kylskåpet och tar fram en flaska Veuve Clicquot. "Champagne på en tisdag?", frågar jag. C skruvar upp volymen på samlings-cd:n där olika artister tolkar Cornelis Vreeswijk och höjer leende det immiga glaset mot mig.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Han öppnar fönstret, sätter sig på fönsterkarmen, blickar ut över den frosthöljda gatan nedanför och tänder en cigarett av märket LM. "Jag röker egentligen inte, men det kan vara gott med en cigg så här på kvällen", säger han.

Vi pratar om varför livet blev som det blev. C lägger huvudet på sned, kisar med ögonen och ställer kluriga frågor som får mig att upptäcka nya svar och sanningar. Samtidigt berättar han öppenhjärtigt om sig själv. Jag får veta att han kämpar med sömnproblem och att han äter antidepressiva tabletter sedan skilsmässan ett par år tidigare.

Vi har bara träffats ett par gånger, men jag blir alltmer övertygad om att jag har mött mitt livs kärlek.

Några veckor senare ska vi till hans lantställe. C har bett mig att gå förbi Systemet innan han plockar upp mig då jag jobbat färdigt. Jag köper en flaska Château Bonnet, som Jan Guillou serverade en gång när jag intervjuade honom. C är ju vinkännare och jag vill gärna välja något han uppskattar.

"Men Karin, vi ska ju vara borta en hel helg. Då behöver vi mer vin", säger C med ett skratt och parkerar utanför bolaget, varpå jag lufsar in och kompletterar enligt C:s önskemål. Två flaskor vitt, två flaskor rött och två flaskor bubbel vill han ha.

Framme på landet skottar vi en parkeringsplats, tänder en brasa, packar upp matvarorna och börjar laga lammkotletter med ugnsrostade rotsaker. C korkar upp det mousserande vinet – och visst är det gott och trevligt att smutta på det medan värmen från kaminerna sprider sig i huset. Med C blir allting en fest! Han behärskar konventionerna in i minsta detalj, men bryter medvetet mot regler han uppfattar som tråkiga och går gärna sina egna vägar.

Jag blir lite orolig när jag morgonen därpå upptäcker att tre flaskor vin redan gått åt, trots att jag bara smuttat på innehållet i mitt glas. Men jag vill inte vara en tråkmåns som förstör stämningen, utan låter mig i stället berusas av den man som jag älskar att diskutera, analysera och träna med.

Till vistelserna på landet – och för all del också vid vanliga träffar i stan – hör alltid alkohol till. Då jag några månader senare öppnar dörren till ett förråd står där pappkassar med glasflaskor travade på varandra. När har C hunnit konsumera allt detta? "Å, de har stått där i flera år. Jag har bara inte hunnit åka till glasåtervinningen", förklarar han.

Hösten kommer och C blir i perioder allt svårare att nå. Han hänvisar till sömnproblem, drar sig undan och ställer med bara några timmars varsel in teaterbesök och middagar. Men när vi väl ses är det magiskt. Jag upplever aldrig att han är berusad, men jag noterar att sömnproblemen tilltar när han dricker vin och att han då även kombinerar med insomningstabletter och ångestdämpande.

"Det är livsfarligt att dricka om man är deprimerad och äter sömntabletter", påpekar jag, men C vill inte lyssna.

Först någon månad senare, när vi i november varit på en gala och mina vänner fascinerats över hur elegant C lyckats trolla fram flaska efter flaska med gratis bubbel åt sällskapet, konfronterar jag honom. "C, jag tror att du är alkoholist. Du måste söka hjälp, annars går du under", säger jag.