Karin Olsson
Eller det är inte riktigt sant. Jag känner resignation. Jahapp, så här är det i Sverige nu och ingen verkar ha en aning om hur det ska stoppas. Maffialedarna i gängen känner av oförmågan och använder hämningslöst sitt våldskapital med barn i frontlinjen. Ju yngre deras ”bröder” är, desto mer skryter de i krypterade chattar inför varandra.
Successivt har vi tillvants vid dödligt skjutvapenvåld på nyhetssajterna. Idag räcker det inte riktigt med anonyma tonåringar på glid som mördar varandra på ett snabbmatsställe för att den breda allmänheten på allvar ska stanna upp och chockeras.
Det behövs något mer. Som när tolvåriga Adriana oavsiktligt kom emellan i gängvåldet i Botkyrka. Eller när den 15-årige kontraktsmördaren öppnade eld mitt i shoppingcentret Emporia i Malmö.
Och det var först när Einár, 19 år, dödades i sina välmående hemkvarter i Hammarby Sjöstad som gangsterrappens kriminella bottenplatta blev en allmänt accepterad sanning.
Vi får aldrig vänja oss, heter det.
Problemet är att människan är världens mest förändringsbenägna varelse. Vi kan inte låta bli att vänja oss. Det som händer ofta kommer successivt att tappa lite av sitt nyhetsvärde och väcka allt mindre uppmärksamhet.
Tyvärr spelar det roll om sprängningarna sker på Södermalm och inte bara i Husby och Tensta.
Nyhetsredaktioner diskuterar i dag om man behöver professionella avlastningssamtal för kriminalreportrar, precis som man länge haft för krigskorrespondenter.
Man anpassar sig till det nya läget, kämpar på och gör så gott man kan med sitt. Från de boende i otrygga områden med stenkoll på farliga platser och personer, till poliserna, åklagarna, lärarna och sjukvården som de senaste tio åren på nära håll sett kriminaliteten skena.
I somras deltog jag i ett samtal på Järvaveckan om rapporteringen om ”orten”. Jag fick kritik för att nyhetsmedierna, inklusive Expressen, är alltför upptagna vid våldet i utanförskapsområdena, att det blir ett slags frosseri. Det är tänkvärt, men det finns en mycket värre utveckling.
Och det är att det urskillningslösa dödandet återges i oengagerade notiser.
Där är vi ännu inte. Nyhetsbevakningen har inte blivit blasé inför den exceptionella trenden i Sverige med bomber och mord, som också får omvärlden att häpna. Att våldet nu i allt högre grad flyttar in mot centrum, närmare makthavare och välbeställda medborgare, får också cyniskt nog frågan högre upp på agendan. Tyvärr spelar det roll om sprängningarna sker på Södermalm och inte bara i Husby och Tensta.
Justitieminister Gunnar Strömmer röt nyligen i och sa att ”gängkriminella ska betraktas som terrorister”.
Men vi får se hur länge det höga tonläget och viljan att ta fram nya åtgärder håller i sig. Innan vi vant oss och betraktar brutaliteten i den pågående våldsvågen i Stockholm som ett nytt normaltillstånd.
Karin Olsson är biträdande chefredaktör på Expressen.