Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Därför blir Annie Lööf inte statsminister

Annie Lööf nämns nu av flera aktörer som den som skulle kunna bryta dödläget i regeringsfrågan.

Häromdagen lanserade den tidigare FP-ministern Nyamko Sabuni Lööf som statsminister.

I morse uteslöt inte Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin Lööf på den posten om ett antal talmansrundor misslyckats.

I båda fallen handlade det om att bli statsminister i en blocköverskridande regering.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Låt oss då titta på hur stark en sån regering skulle kunna bli. Men också om en sån post skulle kunna förenas med Annie Lööfs olika uttalanden i regeringsfrågan.

För att få majoritet i riksdagen krävs 175 mandat. Nuvarande regeringspartier får bara 116. Nuvarande regeringsunderlag där också V ingår får 144 mandat, alltså långt från egen majoritet.

Det får däremot de tre partierna om Centern ansluter. Det blir exakt 175 mandat.

Det är ändå ett orealistiskt alternativ. Att den liberala Annie Lööf skulle sätta sig i samma regering som Vänsterpartiet är uteslutet. Men också att göra sig beroende av Vänsterpartiet som regeringsunderlag. För att ge sitt stöd till en sån regering skulle dessutom Jonas Sjöstedt rimligen som hittills kräva att få inflytande över budgeten. Det är lika otänkbart för varje liberal ledare.

En koalition mellan S, MP och C vore mindre stötande för Annie Lööf. Problemet är bara att den blir för svag. Nästan 30 mandat från majoritet. Ett alternativ vore förstås att också Liberalerna ingår i en sån regering. Det skulle öka dess parlamentariska styrka. Men fortfarande saknas nästan tio mandat för majoritet.

 

LÄS MER: K-G Bergström: Ulf Kristersson borde vara körd som statsminister 

 

Men ytterst handlar det förstås om Annie Lööf överhuvudtaget är beredd att sitta i samma regering som Socialdemokraterna. Det finns uttalanden av henne där hon tar avstånd från varje sån tanke. Men på senare tid har hennes veto i första hand gällt att sätta sig i en S-ledd regering. En alliansledd regering med socialdemokratiskt samarbete eller möjligen medverkan har inte låtit lika avskräckande för henne.

Och jag har svårt att tro att hon skulle tacka nej om det osannolika inträffade att hon erbjöds att bli statsminister.

Men det är ändå orealistiskt så länge Stefan Löfven inte bryter sitt löfte. Han gjorde ju i onsdags helt klart att han och S ska ha statsministerposten i kraft av sin överlägsna storlek i varje regering där S kan tänkas ingå. Han var ju inte ens beredd att via blocköverskridande uppgörelser i politiska nyckelfrågor hjälpa en Alliansregering. Så mycket var hans vurm för blocköverskridande samarbete värt. Det gäller bara när det kan garantera fortsatt socialdemokratisk regering.

Summan av kardemumman blir nog att det fortfarande är Stefan Löfven eller Ulf Kristersson som är de enda statsministerkandidaterna, såvida inte någon central aktör bryter sitt löfte. Att Kristersson kan bilda en alliansregering bedömer jag som osannolikt, så länge C och L blockerar varje kontakt med SD om stöd för en sån regerings budget.

Däremot kan förstås Kristersson bilda en minoritetsregering med KD och passivt stöd av SD. Ett sånt regeringsunderlag skulle visserligen bara ha 154 mandat, men om inte C och L röstar nej, så passerar det riksdagen, eftersom de rödgröna bara har 144. Men regeringen i sig vore avskräckande svag.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!