K-G Bergström

Syftet med frieriet är att spräcka alliansen

Alliansens partiledare från vänster Ebba Busch Thor (KD), Jan Björklund (L), Ulf Kristersson (M) och Annie Lööf (C) under Centerpartiets kommundagar i Stockholm.
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT NYHETSBYRÅN

Socialdemokraternas debattartikel visar än en gång hur svårt dagens socialdemokrater har att acceptera att partiet nu ligger på cirka 30 procent. Inte runt 45 eller till och med över 50 procent som 1940 och 1968. 

Dagens socialdemokrater vill så gärna drömma om fornstora dar. Vi ser det i Margot Wallströms utrikespolitik, som är ett tydligt försök att kopiera Olof Palmes. Och vi ser det i det nostalgiska tillbakablickandet på samarbetet med Centern som i dagens debattartikel.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Även om artikelförfattarna inte använder ordet regeringssamarbete utan föredrar beteckningen ” blocköverskridande alternativ”, så är det svårt att uppfatta det som något annat. Att Annie Lööf ensam skulle ge sig in i något Olof Johansson-liknande samarbete utesluter jag.

Vad S-höjdarna inte verkar se är att dagens politiska läge är mer komplicerat än tidigare. Under storhetstiden räckte inte sällan lilla Bondeförbundets röster till för att ge partierna egen majoritet, som till exempel 1952 då de tillsammans fick ca 56 procent.


LÄS MER: K-G Bergström: Skenet bedrar – Åkesson har en brutal partiledning


Om det vore val i dag skulle de två tillsammans enligt opinionsmätningarna få knappt 40 procent. Långt från egen majoritet. Sen kan en sån regering förstås ha ett majoritetsunderlag, om man räknar in V och MP. Men jag har svårt att tro att Annie Lööf skulle sätta sig i en regering som är beroende av i varje fall V. Och Centern har inte heller alltid varit särskilt förtjust i samarbete med MP. Efter 2002 års val försökte Lars Leijonborg bilda en mittenregering med bland annat C och MP. Men Maud Olofsson hoppade av förhandlingarna.

Hur mycket än Stefan Löfven, Mikael Damberg, Lena Rådström Baastad och andra S-toppar drömmer om en ny axel med Centern, så är förutsättningarna andra i dag, skriver K-G Bergström.
Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT / TT NYHETSBYRÅN

Vid sidan av valmatematiken finns det andra hinder. Hur mycket än Stefan Löfven, Mikael Damberg, Lena Rådström Baastad och andra S-toppar drömmer om en ny axel med Centern, så är förutsättningarna andra i dag. 

Historiskt har S i huvudsak använt C för att behålla regeringsmakten. Idag utesluter inte Annie Lööf samarbete över blockgränsen som bekant. Allt för att slippa beroende av SD. Men när hon uttalar sig, handlar det lika gärna om att Stefan Löfven gärna får stödja en Alliansregering. För henne förutsätter inte blocköverskridande samarbete automatiskt en S-ledd regering . Den utgångspunkten har däremot S oavsett vilken samarbetsform man väljer.

Problemet för S-nostalgikerna är också att dagens Centerpartister inte har samma idylliska syn på S, som Axel Pehrson Bramstorp, Gunnar Hedlund och Olof Johansson. De är mer borgerliga än sina företrädare. Inte minst Annie Lööf som åtminstone tidvis har haft närmast nyliberala ideal. Deras store idol är Thorbjörn Fälldin. Den framgångsrikaste centerpartisten under efterkrigstiden. Och succén nåddes inte tack vare samarbete med S utan genom opposition mot Socialdemokraterna. Fälldin frestades heller aldrig att bli regeringspartner med Palme. Det närmaste var ”den underbara nattens” skatteuppgörelse.


LÄS MER: K-G Bergström: Bert Karlsson är en politisk säkerhetsrisk för KD


S-toppens upprepade frierier till C har förstås som syfte dels att lösa en knepig parlamentarisk situation och dels att spräcka Alliansen. Men inviterna kan visa sig kontraproduktiva för S. De kan få borgerligt sinnade väljare att undra om en röst på Centern i värsta fall kan vara en röst på en Stefan Löfven-ledd regering.

Jag tror också att Damberg Rådström Baastad gör ett misstag när de tycks utesluta Liberalerna från framtida samarbete. Att Centern ensamt skulle bryta upp från Alliansen, tror jag vore alltför farligt för att Lööf skulle ta den risken.