Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Stefan Löfven
avviker totalt

Foto: Jan Wiriden

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har i tre decennier bevakat och intervjuat socialdemokratiska partiledare: Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Mona Sahlin och Håkan Juholt. De fyra första hade en sak gemensamt - de hade alla varit statsråd och riksdagsledamöter före sin upp­höjelse. Den femte, Håkan Juholt, saknade minister­erfarenhet men hade suttit i riksdagen i 17 år.

Den sjätte jag mött är förstås Stefan Löfven. Han avviker totalt från de fem andra.

Löfven har varken varit minister eller riksdags­ledamot. Han har överhuvudtaget inte valts till något politiskt uppdrag i allmänt val. Hans partipolitiska meritlista inskränker sig till två lokala förtroendeuppdrag hemma i Örnsköldsvik. Han var ordförande i det kommunala bostadsbolaget och ledamot i tekniska nämnden. Men så har han förstås också suttit i socialdemokratiska partiets innersta cirkel, verkställande utskottet. Men där hamnade han ju i första hand som tung fackföreningsman.

Det är inte bara den politiska bakgrunden som skiljer Stefan Löfven från företrädarna. För att vara i modern tid är hans liv rena askungesagan. Hans mamma lämnade bort honom till ett barnhem. Men den lille pojken hade tur. Åtta månader gammal togs han om hand av två barmhärtiga samariter från Ådalen i Ångermanland. De visade sig vara varma och kärleksfulla föräldrar. Stefan fick en bra start i livet trots dåliga odds.

Mamma Iris såg till att han bytte diskot i bygdegården i Centerns Ungdomsförbunds regi mot verksamhet i SSU.

Efter avbrutna studier på socialhögskolan blev Stefan Löfven svetsare och facklig förtroendeman. Och så småningom Metallordförande. Med en viss högerstämpel. Varm anhängare av kärnkraft och måttligt förtjust i jämställdhetspotter.

 

När han i slutet av januari i år på Fotografiska museet i Stockholm höll sitt lilla installationstal som nyvald partiledare fick han börja med att uppträda något mer politiskt korrekt. Han meddelade att han minsann var både feminist och miljövän.

Hans ledarstil visade sig snabbt vara raka motsatsen till Håkan Juholts. Denne gjorde stor succé med vänsterretorik om barnfattigdom och kamp mot diverse avregleringar. Men från Löfven hördes inga klasskampsparoller. Han pratade i stället om bättre företagsklimat och mer innovationer. Och det räckte för att höja opinionssiffrorna. Från kris­månaden januaris 24,6 procent hos Sifo till 38,8 i juni. Tala om Löfven-effekt.

Sen kom hösten och bistrare tider. Inte bara för Sverige utan också märkligt nog för den nye S-ledaren. Skuggbudgeten var traditionell och påfallande lik Juholts. Även om skolan fick mer plats. Till råga på allt valde han att beskriva den nya politiken som en affärsplan. Det började morras i vänsterbuskagen.

Det såg inte bättre ut när något som liknade en svag löntagarfondsdebatt bröt ut i socialdemokratiska partiet. Den här gången om det skulle vara tillåtet med vinster för privata välfärdsföretag. Ljudnivån var hög. LO gick i spetsen för ett vinstmotstånd som mer liknade Vänsterpartiets nej än Stefan Löfvens mer vinsttillåtande linje. Men osannolikt nog lyckades den gamle fackföreningsmannen mäkla ihop de stridande falangerna.

När väl den prestationen var avklarad, drog en varselvåg in över Sverige. Det borde ha varit en ren hemmaplansfråga för en gammal Metallordförande som redan skurit lagrar under den förra krisen 2008-09 med möjlighet till kortare arbetstid för metallarna i stället för uppsägning.

 

Men det ville sig inte riktigt för Löfven. Han tog sig inte riktigt in i debatten. Huvudmotståndaren Fredrik Reinfeldt behöll däremot sympatierna för sitt parti och slutade i Demoskops sista mätning för året som ledare för Sveriges största parti. S var bara tvåa. M-ledaren vann också överlägset när väljarna rankade vem av de två som passade bäst som statsminister. Ett inte så muntert årsslut för Löfven, som fick trösta sig med att flera andra opinionsinstitut hade S som största parti.

Och även om arbetslösheten stigit under hösten och totalt massakrerat Anders Borgs optimistiska prognoser i budgeten i höstas så finns det ändå rationella skäl för statsministerns oväntat starka opinionssiffror. Swedbanks privatekonomer konstaterade nyligen att samtliga de hushållstyper de studerar har fått det bättre under 2012. Till och med ensamstående mammor.

Men de borgerliga ska nog inte räkna ut Stefan Löfven. Fortfarande har de rödgröna starkare stöd i de flesta mätningarna. Två av allianspartierna ligger också så risigt till, att det inte är säkert att de överlever valet 2014 som riksdagspartier.

 

Det är ändå inte lätt för en fackförbundsordförande att plötsligt skolas om till toppolitiker. Det är helt olika roller. Som fackordförande ska man försöka nå uppgörelser med arbetsgivarna för att medlemmarna ska få det bättre. Som oppositionsledare ska man kritisera regeringen sönder och samman. Man ska ägna sig åt stenhård konfrontation. Så ofta som möjligt ska man ta sig in i tv:s nyhetsprogram och tidningarnas förstasidor. Om det inte är ekonomisk katastrofsituation som 1992 ska en oppositionsledare heller inte hjälpa regeringen.

 

Inget av de här kraven passar Stefan Löfven särskilt bra. Jag tror inte att hans ens tänker som en vanlig politiker. Han drömmer fortfarande om en uppgörelse med regeringen om kärnkraften. Det framgick när jag en dryg vecka före jul träffade honom över en slät kopp kaffe i riksdagsfiket. Trots att alliansen nobbat hans inviter under våren och trots att hans skugg-finansminister Magdalena Andersson varit inne på att S ska riva upp den lag som alliansens majoritet stiftat som möjliggör nya kärnkrafts- reaktorer.

Hur ska vi få i gång energiförhandlingar? frågade sig Löfven. Det är en ytterst berättigad fråga som Fredrik Reinfeldt har gett dåliga svar på. Alliansen har en historisk chans att träffa en blocköverskridande uppgörelse som garanterar koldioxidfri energi resten av århundradet. En gåta att den inte gör det. Eller åtminstone försöker.

Vårens stora utmaning för Stefan Löfven blir partikongressen. Värsta hindret - vinster i välfärden - borde han ha klarat med uppgörelsen i partistyrelsen.

Däremot måste han framträda med mer glöd och engagemang. Aftonbladets ledarsida anklagade nyligen den nya S-ledningen för ideologisk hållningslöshet.

Innovationsråd och förbättrad konkurrenskraft i all ära. Partifolket vill nog ha mer patos från sin ledare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!