K-G Bergström
K-G Bergström sätter betyg på partiledarna
Jonas Sjöstedt framstod mer som rödgrön ledare än Stefan Löfven. Han var offensiv, fräck och t o m lite rolig. "Det enda som är grönt på dig är slipsen " (till Fredrik Reinfeldt)
Annie Lööf har i veckan fått sitt genombrott som debattör. Hon talar med glöd och engagemang för kvinnors rätt att driva företag i vård,skola,omsorg. Hon räds inte gubbarna och klipper till med snabba punchlines som : Hundratusentals friskolelever riskerar att mötas av en lapp på skoldörren med texten ; Stängt p g a ideologi (till Sjöstedt, som ju vill ha vinstförbud i bl a friskolor)
Jan Björklund är alltid en skicklig debattör. Till Jonas Sjöstedt som ju vill stoppa vinst, sa han. Försök att gå ut på Mariatorget och sälja lotter som inte har någon vinst, får du se.
Fredrik Reinfeldt var ovanligt återhållsam. I bästa fall för honom för att ge Allianskollegorna mer utrymme. Men är inte helt övertygad om att det var enda förklaringen. Men han var klart bättre än sin utmanare om jobbet.
Göran Hägglund kom med debattens enda för mig oväntade svar. Han sa sig vara för gårdsförsäljning av vin om det gick att kombinera med bibehållet systemmonopol. Jag trodde inte att KD-nykteristerna överhuvudtaget kunde tänka sig det.
Stefan Löfvens bristande partipolitiska erfarenhet avslöjades obarmhärtigt i en debatt med så högt tempo som dagens. Han saknar den debatträning som övriga skaffat sig redan i ungdomsförbunden . Han tänker och formulerar sig för långsamt.
Åsa Romson har inte Gustav Fridolins förmåga att ta för sig i debatter. Men kan vara slagfärdig ibland. När Jan Björklund i hennes tycke tjatat för mycket om att det snart vänder i skolan, liknade hon honom vid en slags Bagdad-Bob.
Jimmie Åkesson fortsätter att ge ett närmast oengagerat intryck utom i flyktingpolitiken. Även om han kan blixtra till i vårdfrågor. Han konstaterade att Sverige nu t o m har färre vårdplatser än Etiopien och Turkmenistan.
Episoden är politiskt viktig. Min slutsats är att Stefan Löfven inte kunde hantera situationen, därför att hans grundinställning är kärnkraftspositiv. Han vill förmodligen ersätta dagens reaktorer med nya. Det är rimligen därför han är så angelägen om en blocköverskridande uppgörelse. Problemet är att hans parti har kongressbeslut på att kärnkraften ska avvecklas. Därför insåg han förstås att det inte gick att svara att nya reaktorer bör få ersätta de gamla. Men klarade inte heller att säga nej.
Löfvens tabbe visar inte bara att han har svårt att bekänna färg i energipolitiken. Den är tyvärr också en illustration till hans största brist som statsministerkandidat. Han var den partipolitiskt oerfarnaste av alla åtta som deltog i debatten i går. Han har aldrig suttit i riksdagen, aldrig varit statsråd och aldrig haft någon framträdande position i ett politiskt ungdomsförbund. Det har de flesta andra och det är där de lär sig debattera. Att tänka och formulera sig snabbt, som är helt avgörande för att klara sig bra i debatter.
Löfven får trösta sig med att det ändå är fullt möjligt att bli statsminister i Sverige. Thorbjörn Fälldin var inte heller repliksnabb.
Debattens vinnare var i stället Jonas Sjöstedt, Annie Lööf och Jan Björklund. Framför allt Sjöstedt och Lööf tog för sig. De har dessutom tydligare profil i frågan om privat välfärd än flera av de övriga. Ingen kan betvivla Lööfs glöd och engagemang för kvinnor som jobbar och leder privata välfärdsföretag. Jonas Sjöstedt avfärdar det med att det är bara är direktörer som får henne att visa engagemang. Inte Sjöstedts allra bästa replik direkt. Men han gjorde ändå sin kanske bästa debatt någonsin. Offensiv och tydlig.
Statsministern gjorde en habil insats som det hette i fotbollsreferaten förr, när reportern tyckte att en spelare klarat sig hyggligt utan att glänsa. I bästa fall för Reinfeldt var han återhållsam för att ge Allianskompisarna mer utrymme.
Några egentliga nya besked kom inte. Det enda var möjligen att Göran Hägglund kan tänka sig gårdsförsäljning av vin om det går att förena med bevarat Systemmonopol.
Men debatten var spänstig och underhållande. Både Aftonbladet och Expressen har vågat låta debattörerna gå i närkamp även om de pratat i mun på varandra. Jag är inte övertygad om att SvT hade klarat lika mycket konfrontation som vi sett i veckans två debatter. Frågan är ändå om inte panelen var allra bäst. Mona Sahlin, Ulf Adelsohn och Maria Wetterstrand är både roliga och insiktsfulla. Jag tror också att det är en fördel med en programledare i stället för två som SvT ofta har.
Däremot tycker jag att det är en brist att skatterna fått så litet utrymme och att de två valmanifesten inte ställdes mot varandra.
