Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Logiskt att det blev en uppgörelse

Sex av de åtta riksdagspartierna visade att det kan göra upp i ett krisläge. Förra gången det skedde var 1992 när Socialdemokraterna gjorde upp med Bildtregeringen om två krispaket.

Den här gången är uppgörelsen mindre. Det handlar om formfrågor, men ändå väl så viktiga för att ta Sverige ur ett parlamentariskt krisläge både nu och fram till 2022.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Redan nu twittrar Stefan Löfvens ombud om att det är ett utslag av hans förhandlingsskicklighet. Det är en sanning med stor modifikation.

Det som i dag blev det parterna kallar decemberöverenskommelsen, kunde lika gärna ha ingåtts redan den 2 december om statsministern velat. Då hade han inte dagen efter behövt hota med nyval. De borgerliga upprepade sina krav från den 2 december i en debattartikel i DN den 9 december. Men regeringen gav inget intryck av att heller då vilja inställa extra valet. Vad som skedde sen som fick Stefan Löfven till förhandlingsbordet är svårt att veta. Men det faktum att samtliga stora fackliga centralorganisationer – LO,TCO och SACO – tog avstånd från extra valet plus statsvetare och andra opinionsbildare bidrog säkert. Naturligtvis också att inga opinionsmätningar tydde på att ett extra val skulle göra det parlamentariska läget klarare. SD skulle rimligen ha fortsatt att ha en vågmästarroll.

Det ska inte heller uteslutas att partiet skulle ha gått fram ytterligare. Partiets utspel idag om misstroendeförklaring, framstår som ett beslut i besvikelse och desperation. Inget annat parti kommer att stödja kravet. Enda psykologiska fördelen för SD är möjligen att en och annan av deras anhängare, får ännu ett belägg för sin tes att SD mobbas av de övriga sju.

Att det blev en uppgörelse mellan de sex partierna är logiskt. De flesta av dem torde i dag vara överlyckliga över att slippa ett nyval.

Moderaterna som inte får en ordinarie partiledare förrän den 10 januari. En partiledare som dessutom saknar regeringserfarenhet.

Folkpartiet som haft opinionssiffror neråt 4 procent efter valet.

Kristdemokraterna som än en gång skulle haft fyra-procentsspärren att försöka forcera. Partiet anses dessutom ha dålig kampanjkassa.

Miljöpartiet som framstått som regeringens allra svagaste del och som efter ett uselt val backat ytterligare. Partiet skulle dessutom ha riskerat att förlora sina regeringsplatser vid en eventuell regeringsombildning.

Största eftergifterna i uppgörelsen har S tvingats till. Man har tidigare inte velat acceptera att ledaren för det största regeringsalternativet ska släppas fram, om inget block har majoritet. Stefan Löfven har också hållit fast vid att en enskild del ska kunna brytas ut ur budgeten. Precis som de rödgröna och SD gjorde för ett år sen med den borgerliga budgeten. För det tredje har statsministern inte varit beredd att införa regler som stoppar ett parti från att fälla en minoritetsregerings budget. Löfven uppges också ha velat ha in fler gemensamma samarbetsfrågor än de tre som blev resultatet. Regeringen lär också ha försökt få uppgörelsen att gälla tidigare än från vårbudgeten.

En annan motgång för S är att blockpolitiken snarare stärks av uppgörelsen än försvagas.

Ändå är det naturligtvis en framgång för Stefan Löfven att hans lilla regering av allt att döma nu kan regera ända fram till 2018.

Miljöpartiet blev också tillgodosett genom att partiet accepteras som del i Pensionsarbetsgruppen så länge partiet sitter i regering.

Men också för Vänsterpartiet är uppgörelsen till fördel, trots att partiet inte ingår i den. I realiteten tillförsäkrar uppgörelsen V ett direkt inflytande över regeringens budget. Uppgörelsen om att släppa fram en minoritetsregerings budget gäller bara om bakom den står största tänkbara partikonstellation. Det kräver V:s medverkan. S+MP är en mindre partikonstellation än alliansen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!