Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Kandidaterna försöker blanda bort korten

Stackars väljare.

Ni ska om en knapp månad rösta i EU-valet. Ni ska bestämma vilka svenskar som ska få förtroendet att bli medlemmar av EU-parlamentet. 20 mäktiga män och kvinnor.

För numera har parlamentet betydande makt. Det är inget parlament som bara ägnar sig åt pladder.

HÄR KAN DU LÄSA K-G:S ANALYS AV KANDIDATERNA

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag är dessvärre inte övertygad om att intervjuer med svenska toppkandidater till EU-parlamentet gör er så mycket klokare. Inte därför att intervjuerna är dåliga. Tvärtom är Expressens utfrågningar både ambitiösa och i en del fall avslöjande. God research ligger bakom.

Problemet är att kandidaterna gärna försöker blanda bort korten. När det passar är de emot all så kallad överstatlighet. Alltså att EU ska ges ökad makt. De flesta svenska EU-kandidaterna vill i princip minska EU:s makt möjligen med undantag för Folkpartiet. Motiveringen är den så kallade subsidiarietsprincipen. Det vill säga att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå.

 

Det är till exempel motivet till att Kristdemokraterna röstat mot förslag om säkra aborter och tillgång till preventivmedel. Det är inget EU ska bestämma över, tycker deras toppkandidat Lars Adaktusson. Men i nästa andetag vill han exportera den svenska sexköpslagen till EU liksom förbud mot barnaga. Och trots kritiken mot överstatligheten vill KD införa en koldioxidskatt på EU-nivå.

 

Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har också krav som inte tycks gå att införa med nuvarande EU-grundlag. De vill att fackliga rättigheter ska överordnas den fria rörligheten. Men det torde inte gå utan att ändra fördraget som styr EU. Den fria rörligheten är ju en av EU:s heligaste principer. Långt heligare än kollektivavtal. Att genomföra en sån ändring lär inte ske i en handvändning. Förmodligen aldrig.

För att öka förvirringen för väljarna beter sig partierna inte sällan olika i Bryssel och i Stockholm. Det beror bland annat på att partierna ingår i olika grupper där och här. Allianspartierna är till exempel delade på mitten i EU. Centern och Folkpartiet tillhör en parlamentsgrupp. Moderaterna och Kristdemokraterna en annan. Det gör att de inte alltid för samma sorts politik som deras partier hemma.

 

Som framgår av intervjun med Centerns toppnamn, Kent Johansson, vill partiet i EU-valmanifestet riva upp EU:s datalagringsdirektiv, samtidigt som partiet i riksdagen 2012 röstade för samma direktiv. Rimligen därför att det tvingades till det av lojalitet med alliansen.

Eller Gunnar Hökmark som i EU-parlamentet vill ge mindre företag lindrigare arbetsmiljökrav än större. Har inte hört att hans partiledare står för den politiken.

 

För att komplicera tillvaron ytterligare för de stackars EU-väljarna röstar inte ens samma partis EU-parlamentariker alltid lika. Miljöpartiets Carl Schlyter och Isabella Lövin har i viktiga frågor röstat tvärtemot varandra.

Inte undra på att det ännu inte i något EU-val blivit ens 50 procents valdeltagande.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!