Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
K-G Bergström

K-G Bergström: Risker med SD:s svek mot gamla och arbetslösa

Jag har bevakat svensk inrikespolitik sen 1985. Det har varit en dramatisk period. Ett statsministermord och ett utrikesministermord. Ingen politisk händelse kommer förstås i närheten a v dem.

Men efter dessa extraordinära händelser är det frågan om inte dagens besked från Sverigedemokraterna är det mest uppseendeväckande. I konkurrens förstås med regeringskrisen 1990.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ingen regeringsbudget har fällts i modern tid. Socialdemokraterna har nästan alltid regerat i minoritet. Partiet har ändå alltid försäkrat sig om stöd för budgeten. I allmänhet Vänsterpartiet men också Miljöpartiet 1998-2006. De borgerliga regeringarna har också fått igenom sina budgetar, även om Reinfeldts minoritetsregering ifjol fick se ett av sina budgetförslag fällas av oppositionen.

Dagens dramatiska situation beror ytterst på att Stefan Löfvens regering är den svagaste sen 1978. En vänsterregering har försökt styra Sverige mot en högermajoritet i riksdagen. Den hade inte stora utsikter att lyckas särskilt väl. Jag talade i förra veckan med ett statsråd som var mycket oroat över läget. Risken är att vi mals ner av nederlag, sa ministern.

Få hade nog ändå räknat med att Sverigedemokraterna skulle göra allvar av sitt hot. Det fanns åtskilligt som talade mot ett sådant scenario.


SD:s ekonomiske talesman
Oskar Sjöstedt sa i kväll på presskonferensen att Socialdemokraternas budget låg närmare SD i fråga om sjukvård, äldreomsorg, a-kassa, pensionärsskatten och underhållsstöd. Han såg inte någon skillnad mellan regeringsbudgeten och det borgerliga alternativet när det gäller migration, integration, försvar och rättsfrågor. Det som talade för alliansen var dess nej till höjd skatt på arbete, ingen höjd kärnkraftsskatt och inget försämrat rutavdrag och inga traineejobb.

Den analysen var sannerligen inte självklar i att landa i ett ja till alliansens budget. Den innebär ju att SD sviker sina vallöften till pensionärer och arbetslösa och ensamstående föräldrar till exempel.

Möjligen underlättade Magdalena Andersson för SD att välja alliansen. Hon skärpte skatten i regeringsbudgeten på 65-plussare som arbetar så att pensionärskollektivet fick höjd skatt netto. Den skatten andades inte S eller MP om före valet.

Men det som borde ha varit SD:s viktigaste budgetfråga – invandringen - där fanns ingen blockskillnad i utgifter. Ändå gjorde SD hela dagens presskonferens till en enda lång plädering för sin restriktiva invandringspolitik. Partiet lyckades ytterst motsägelsefullt komma fram till att partiet ska fälla alla budgetar som innehåller mer pengar till migration och integration Också budgetar från alliansen. Samtidigt som man tänker rösta för Alliansbudgeten som innehåller just det.

Att Sverigedemokraterna kommit fram till att man ska bryta praxis och inte lägga ner sina röster i slutomröstningen i riksdagen, har tror jag ett överordnat skäl och ett underordnat.

Det allt annat överskuggande är att demonstrera sin makt. Partiet har tröttnat på att bli behandlat som något katten släpat in av övriga partier. Det här var en unik chans att visa partiets muskler. Alliansen skulle förmodligen inte ha lagt fram något gemensamt budgetförslag under resten av mandatperioden. Det här var den stora chansen.


Det finns förstås
risker med beslutet. Inte bara sveket mot gamla och arbetslösa. I värsta fall för SD finner S och några borgerliga partier varandra. Då är SD:s vågmästarroll bortblåst. Men den risken är man beredd att ta.

Det var uppenbart att skäl nummer två är att tvinga bort Miljöpartiet från regeringsmakten. Inte särskilt oväntat eftersom de Gröna står för den mest liberala invandringspolitiken. En politik som partiet dessutom har lyckats få stöd för från både alliansen och sen Stefan Löfven.

För statsministern är dagens besked rena mardrömmen. Den svagaste och mest oerfarne svenske regeringschefen i modern tid har dessutom blivit förödmjukad och förnedrad av oppositionen på ett unikt sätt.

Det är svårt att bedöma vilken betydelse hans inbjudan i kväll av de borgerliga partiledarna till överläggningar får. Han har hela hösten talat om sina utsträckta händer och om oppositionens ansvar.


Jag är inte helt
övertygad om att alliansen är så lättlockad. I december ifjol sa en kaxig Magdalena Andersson att det inte är oppositionens uppgift att lotsa igenom regeringens budget. Hon skröt också med att socialdemokratiska ministrar minsann hade skaffat sig majoritet för sin budget. De orden skulle hon nog vilja äta upp i dag. SD hänvisade till uttalandet. Skulle inte bli förvånad om också borgerliga partiledare kör ner orden i halsen på henne.

Det är dessutom långt ifrån självklart att alliansen ska ge sig in i förhandlingar som syftar till att göra om alliansens budget. Den har ju f n en faktisk majoritet i riksdagen. Den uttrycker dessutom de borgerligas gemensamma vallöften. Varför skulle alliansen svika vallöften för att rädda Stefan Löfven kvar vid makten?

Enda skälet vore förstås rädslan för nyval som varken regering eller alliansen vill ha. Men de borgerliga skulle i varje fall kunna tvinga fram en regeringskris. Den skulle kunna tvinga MP ur regeringen. Inte heller Alliansledarna torde tycka att MP är oumbärligt där. En slutsats som en och annan socialdemokrat också torde dela.