K-G Bergström
Så har de gröna nyliberalerna krossats. Det nya förslaget till idéprogram är traditionell centerpolitik. Åtminstone i huvudsak. Men det krävde att till och med partiledaren fick göra upp med sina egna tidigare uppenbara nyliberala sympatier.
Borta är nu månggifte, slopad skolplikt, slopande av dagens arvsrätt, så liten stat som möjligt. Andra kontroversiella krav från programgruppens förslag har omformulerats. Till exempel plattare skatt har blivit att skatteskalorna ska vara mindre branta. I sak är det naturligtvis samma sak. Men plattare skatt lät mer som platt skatt, vilket det till och med i debatten ofta slarvigt återgavs som. Men det är faktiskt en betydande skillnad på att alla betalar, säg 30 procent i skatt, och att de flesta gör det men att de som tjänar lite mer också betalar 20 procent till i statlig skatt.
Däremot är det ju uppenbart att Centern nu avlägsnat sig från förra århundradets centerpartister som inte alls vara särskilt engagerade i kampen mot höga marginalskatter. Även om det inte i idéprogrammet direkt står att värnskatten ska slopas, så kan formuleringarna inte tolkas på något annat sätt.
En annan formulering som väckte motstånd var kravet på fri invandring, som många uppfattade det. Inte heller det har ändrats särskilt radikalt. Men tillräckligt uppmjuknat för att förmodligen gå igenom på extra stämman. Partistyrelsen skriver ändå att EU:s krav på fri rörlighet på sikt bör utsträckas till att gälla hela världen.
Partistyrelsens radikala reträtt från programgruppens stolligheter, visar att Annie Lööf förstått att det inte går att göra revolution i ett parti utan vidare. Hon kan till och med gå stärkt ur striden. Men då måste hon nog vara beredd att kapa banden till exempelvis Fredrick Federley. Inte helt lätt med tanke på att han var ordförande i CUF, när hon själv var vice ordförande. Men det är centerpartister som han och Per Ankersjö som fick alldeles för stort inflytande över det förra förslaget. Och som därmed skadade Centern.