Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
K-G Bergström

K-G Bergström: "Ett  befriande tal"

NORRKÖPING. Jag har under större delen av mitt liv som journalist varit nyhetsreporter. Ett härligt uppdrag. För det mesta. Men inte alltid.

I går var jag glad att jag numera kommenterar och inte rapporterar.

Mina gamla reporterkollegor suckade över Fredrik Reinfeldts öppningstal på stämman i Norrköping i går.

Inte en nyhet. Inte ett angrepp på motståndarna.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag förstår dem. Så tänkte jag också när jag hade deras uppdrag. Nu tyckte jag att det i många avseenden var ett befriande annorlunda tal. Knappt en siffra under de cirka trekvart han talade. Efter senaste tidens orgier i statistisk bevisföring från regeringen kändes det skönt med ett annat stuk på förkunnelsen. Att han knappt angrep huvudmotståndaren Socialdemokraterna var djärvt och välkommet. Ja, M-ledaren till och med hyllade S för deras historiska kamp för jämlikhet i samhället.

Allra djärvast var det förstås att börja talet med en hänvisning till Axel Oxenstierna. Det är nog mest gamla historieadjunkter som jag som uppskattar sån tillbakablick. Men tf adjunkt Reinfeldt fungerade alldeles utmärkt som historielärare. Han försökte inte ens ge Moderaterna äran för den allmänna rösträtten.

Att talet sen landade i att M på något sätt var den naturliga arvtagaren till Socialdemokraternas historiska roll, kändes förstås aningen pretentiöst. Visst är S kraftigt försvagat jämfört med glanstiden, då partiet kunde få hälften av rösterna. Och Reinfeldts valresultat är förvisso bättre än Carl Bildts, Ulf Adelsohns och Gösta Bohmans. För att inte tala om Bo Lundgrens.

Men någon direkt hegemoni kan man inte tala om. Moderaterna har backat rejält jämfört med valet. Läget är dystert för partiet. Endast ett Guds mirakel tycks kunna rädda alliansen i nästa val.

Fredrik Reinfeldt möter en partistämma för första gången som partiledare utan att bäras av en till synes obruten framgångsvåg. Det återstår att se hur det påverkar partiledningens möjligheter att få igenom sin politik.

Det finns krav på att lagen om valfrihet (LOV) ska bli obligatorisk för kommunerna. Partiledningen bromsar. Klokt. Ett nederlag skulle tolkas som att Moderaterna inte har snappat att privatiseringar i välfärden fått dåligt rykte efter riskkapitalisternas härjningar.

Det finns också önskemål om konkurrensutsättning av arbetsförmedlingen. Precis som Centern vill. Knappast någon höjdare för valstrategerna om det blir stämmans beslut. Doftar på tok för mycket privatisering för att gå hem.

Uppluckring av arbetsrätten torde både gammelmoderater och nyliberaler gilla. Men det är knappast något för ett parti som numera inte ens kallar sig det nya Arbetarpartiet utan Arbetarpartiet, underförstått det enda sanna partiet för jobbare.

Men det finns en sakfråga där M-ledningen förtjänar spö: försvaret. Det har vanskötts av Reinfeldt och Borg.