Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

K-G Bergström: En kalkylerad risktagning

Miljöpartiets pressträff på måndagsförmiddagen var en kalkylerad risktagning, menar Expressens politiske krönikör K-G Bergström.

Foto: Maja Suslin/TT
Det som talar emot att Fridolin/Romson sparkas är att de också är statsråd. Foto: Maja Suslin/Tt / TT NYHETSBYRÅN

En kalkylerad risktagning. Så kan man kanske sammanfatta språkrörens utspel på dagens presskonferens. Risken med att ge valberedningen klartecken att sondera andra språkrörsalternativ, är naturligtvis att det visar sig finnas sådana.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men chansen för Fridolin/Romson är att partiet inte på så kort tid är redo att byta ut sina språkrör. I så fall kan de hävda att de fått ett stärkt mandat att ta partiet ur krisen.

 

Det som talar emot att Fridolin/Romson sparkas är att de också är statsråd. MP-kongressen har inget som helst mandat att avsätta dem som ministrar. Det har bara Stefan Löfven. Tillspetsat skulle ett framgångsrikt försök att peta dem kunna leda till att partiet leds av två nya personer, som inte sitter i regeringen. Det skulle försvaga Fridolin/Romson som ministrar ytterligare. Men de nya språkrören skulle också få betydligt svagare mandat, eftersom de inte har makt över regeringspolitiken.

De två alternativ som jag i all hast kan se som de på papperet mest kvalificerade vore finansmarknadsminister Per Bolund och riksdagsledamoten Maria Ferm. Men jag har svårt att tro att de är beredda att utmana sina ”mentorer”.

Det finns förvisso en miljöpartist som är skickligare både än dagens språkrör och Bolund/Ferm. Maria Wetterstrand! Men jag tippar att hon inte är beredd att ställa sig till förfogande. Däremot borde partiet ge henne en ministerpost, om hon själv kan tänka sig det. Tyvärr kan man misstänka att firma Fridolin/Romson inte vill ha en så kvalificerad konkurrent i sin närhet.

 

Jag har hittills utgått från att det handlar om antingen eller för både Fridolin och Romson. Så behöver det ju förstås inte vara. Valberedningen skulle ju kunna föreslå att man behåller till exempel Fridolin och ersätter Romson. Det skulle kunna motiveras med att man på så sätt får både erfarenhet och förnyelse. Frågan är bara om dagens valberedning har det modet. Det var den som inte till en början hade några problem med att nominera Yasri Khan till partistyrelsen. Den tycks ha varit ungefär lika yrvaken som Gustav Fridolin inför insikten att kvinnor i och utanför partiet kunde känna sig kränkta inför en sån persons vägran att ta kvinnor i hand.

 

Dagens utspel kan förefalla smart, eftersom det troligaste är att de två ifrågasatta språkrören trots allt blir omvalda. Men det är samtidigt synnerligen diskutabelt. Det öppnar upp för ytterligare splittring fram till kongressen. Personstrider är sällan positiva för ett parti. Det finns också skäl att tro att den debatt som MP snarast borde ägna sig åt nu – återupprätta förtroendet för partiets demokratisyn – dränks av personintriger.