Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
K-G Bergström

K-G Bergström: En efterlängtad revansch för Carl Bildt

Frigivningen av de två Etiopiensvenskarna är kanske alliansregeringens största framgång den här mandatperioden.

Oavsett om det är stats- och utrikesministerns förtjänst eller någon annans.

Framför allt för Bildt blir utgången en efterlängtad revansch för hans mer diskutabla engagemang tidigare i samma land.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Men också oppositionspolitiker förtjänar respekt. Inte minst Urban Ahlin, Socialdemokraternas utrikes­politiske talesperson.

Han lär ha frågasätts av partivänner för att ha legat för lågt med kritik av Bildt.

I dag framstår det som en klok strategi. En parti­politisering skulle förmodligen snarast ha försvårat för Schibbye/Persson.

Redan nu är mediebilden klar. Benådningen är resultatet av framgångsrik tyst diplomati.

Ska vi vara riktigt ärliga är det knappast någon i varje fall i Sverige som med säkerhet kan veta det.

De ansvariga i Etiopien vet förstås.

Men därav följer inte att de berättar det.

Visst kan det vara Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts upprepade kontakter med landets högsta ledare som avgjort. Statsministern uppges till exempel rätt nyligen ha haft kontakt med Etiopiens nye ledare och Bildt var ju med på begravningen av den förre och fick i den vevan också träffa den nye.

Men om det är dessa ansträngningar tillsammans med av allt att döma kompetent diplomati av svenske ambassadören i Addis Abeba Jens Odlander (son till gamle SVT-kollegan Ingemar Odlander) som avgjort kan vi inte veta nu. Vilken roll har USA spelat? Har Sverige gett Etiopien något i utbyte ? Har landet så många fångar nu att man måste befria ett antal ? Det finns hur många obesvarade frågor som helst.

 

Om det ändå visar sig vara den tysta diplomatins förtjänst är det inte första gången den lyckas.

Göran Persson och Anna Lindh tryckte på för att USA skulle släppa den så kallade Guantànamo­svensken Mehdi Gezali som satt i det beryktade Guantànamolägret i 930 dagar innan han blev fri.

Urban Ahlin jobbade hårt för att några byggnadsarbetare från hans egen västgötska valkrets skulle släppas ur fångenskap i Iran. De hade fotograferat delfiner och i bakgrunden på bilden syntes några radiomaster vid en marinbas. Det räckte för att regimen skulle kasta de två i fängelse för påstått spioneri.Men 2007 släpptes de.

Tyvärr finns det två avskräckande exempel på motsatsen. Raoul Wallenberg där diplomatin (svensk-ryska) kanske snarare var kontraproduktiv. Och Dawit Isaak förstås. Men han lever ju i alla fall. Såvitt vi vet.