Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
K-G Bergström

K-G Bergström: Det som stöter är överdådet och vräkigheten

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Grattis, DN. Ännu ett stycke utom­ordentlig journalistik. Pressen har nu i Mattias Carlsson fått en reporter som nog snart är lika fruktad som tv:s Janne Josefsson.

Carlsson har redan knäckt en generaldirektör. Det krävs nog en ganska tondöv styrelse om inte också vd:n i ­ Stiftelsen för strategisk forskning ska gå samma väg.

Han försökte inte bara försvåra för reportern att genomföra sin granskning. Respekten för reglerna på Stiftelsen tycks också vara måttlig.

Bristfällig diarieföring, ingen upphandling av ansvaret för Stadshus­festen.

Vd försöker skylla ifrån sig på ­styrelsen. Om det är befogat är ­omöjligt att bedöma för en utomstående. Men det ska inte uteslutas att en och annan styrelseledamot också behöver ta sig en funderare över sin framtid.


I sig är naturligtvis skandalerna på Tillväxtverket och i Stiftelsen för strategisk forskning inga samhällskata­strofer.

Det rör sig om relativt lite pengar i förhållande till de totala kostnaderna. Och även personal på statliga institutioner, måste ibland få en belöning med en trevlig fest (vet dock inte om personalen fick vara med på brak­middagen i Stadshuset).

Statstjänstemännen gör ett utomordentligt jobb. Ofta otacksamt och rätt dåligt avlönat. En hygglig personalfest en gång om året har vi skattebetalare alla skäl att unna dem.

Men det som stöter är överdådet och vräkigheten och rundandet av regler.

Det går att uppmuntra personal utan att göra det på Grand Hôtel i Stockholm. Det kan visst vara okej att fira ett jubileum med både Lena Philipsson och god mat och dryck. Kanske rentav i Stadshuset.

Men de ansvariga måste hålla sig till regelverket. Micael Bindefeld är en skicklig festfixare. Han tål säkert en regelrätt upphandling.


Samtidigt tycks även statliga styrelser ha blivit totalt fartblinda, när det gäller ledningarnas villkor. Inte i första hand lönen. Men att en vd och en ­administrativ chef för en forskningsstiftelse ska ha tio veckors betald semester är minst sagt stötande.

Har Stiftelsen så lite att göra att topparna kan vara borta från jobbet i över två månader per år?