Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

I stället för en nystart blir det nu splittring

Det är en svart dag för det gröna partiet. Så sa en av Miljöpartiets riksdagsledamöter, Jabar Amin, när jag nyss pratade med honom.

I stället för en nystart blir det nu splittring.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Partidisciplin och partipiska är det sista man associerar Miljöpartiet med. Det har burits upp av glada, engagerade idealister som hellre följer sin egen åsikt än order uppifrån.

Men nu ska de Gröna uppenbarligen bli som alla andra partier. Partiledningen har dragit slutsatsen av vårens turbulens att nu måste partiet till varje pris visa regeringsduglighet. För Fridolin/Lövin med flera i ledningen betyder det uppenbart att riksdagsledamöterna ska rösta som den bestämmer. Den utlösande faktorn till tisdagens avsättning av två talespersoner – Carl Schlyter, ordförande i EU-nämnden och Valter Mutt, utrikespolitisktalesman – var uppenbarligen att de två plus några till trotsade partilinjen i omröstningen om det så kallade värdlandsavtalet med Nato.

Kortsiktigt blev språkrörens partipiskeviftande ett bakslag. I stället för lydnad hoppade två andra talespersoner av sina uppdrag – Jabar Amin och Annika Lillemets. Konsekvensen av det blir nog snarast att dessa och Schlyter och Mutt i fortsättningen kan och kommer att frondera mot partilinjen ännu oftare.

Det verkliga testet på om det går att tvinga individualistiska MP:are till tystnad och lojalitet med partiledningen kommer nog först inför nästa val. Fram till dess är jag övertygad om att MP-frondörerna kommer att följa sitt samvete och då och då rösta mot parti/regeringslinjen. Men frågan är om Miljöpartiets språkrör har sådan auktoritet att de i nomineringarna inför nästa val också kan få Schlyter med flera nerpetade på riksdagslistorna till icke valbar plats. Det vore nog den enda effektiva bestraffningen för att upprätta stenhård disciplin i ett parti med helt andra traditioner. Jag är inte särskilt övertygad om att Fridolin/Lövin kommer att lyckas. Det handlar om politiker som är respekterade både för sina åsikter och för sitt mod att stå för dem.

Redan före dagens uppseendeväckande aktion från ledningen fanns det kritik mot toppstyrning av partiet. Pernilla Stålhammar, biståndspolitisk talesperson i riksdagsgruppen talade om att det är en liten klick i partiet som styr med järnhand. Som något av ödets ironi blev hon nu själv befordrad. Hon ersätter Valter Mutt som utrikespolitisk talesperson.

Gustav Fridolin och Isabella Lövin. Foto: Jessica Gow/Tt / TT NYHETSBYRÅN

Om inte Miljöpartiet från början framstått som ett decentralistiskt parti där det är mycket högt i tak, så skulle inte kravet på lydnad ha varit särskilt anmärkningsvärt. Partipiskan viner hårt och brutalt framför allt i de två största partierna. Men också i till exempel V. Vi som varit med ett tag minns ju C H Hermanssons utbrott om att nån jävla ordning ska det vara i ett parti på partikongressen 1969. I vår har också en av V-ledamöterna stängts av från riksdagsarbetet. Samma skedde till och med i C i höstas under Annie Lööfs mammaledighet, då en migrationspolitisk frondör portades från riksdagsgruppens möte en kort tid. För att inte tala om SD:s utrensningar.

Men frågan är om unga, gröna idealister vill se sitt parti använda samma metoder som de andra partierna.