Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Hushållen förlorare i energiuppgörelsen

"Det är hushållen som får betala notan. Energiskatten höjs med fyra öre per kilowattimme", skriver K-G Bergström. Foto: Henrik Montgomery/TT

Sett till de omedelbara konsekvenserna är hushållen förlorare och kärnkraftsindustrin vinnare. Partierna bakom uppgörelsen är både och.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kärnkraftsägarna har satsat stenhårt på att få bort den effektskatt på 4,5 miljarder kronor som de betalar. Det har handlat mer eller mindre om ultimatum. Skatten måste bort för att det ska finnas någon chans att driva de återstående sex reaktorerna efter 2020, skrev koncerncheferna för Eon och Vattenfall på DN Debatt den 9 april i år.

De får sin vilja igenom. Effektskatten avvecklas 2018. Men det är hushållen som får betala notan. Energiskatten höjs med fyra öre per kilowattimme.

När det gäller vinnare och förlorare bland partierna är det svårare att avgöra.

För regeringen och Ibrahim Baylan och Stefan Löfven är det förstås en framgång att det överhuvudtaget blev en uppgörelse. Att den dessutom innebär att Alliansen sprack är förstås ingen nackdel för dem.

 

Sen blir det svårare. Miljöpartiet och Centern kan betraktas som vinnare, eftersom uppgörelsen slår fast att målet för energipolitiken är att det år 2040 ska vara 100 procent förnybar elproduktion. Eftersom kärnkraften inte definieras som förnybar borde målsättningen innebära att den ska vara avvecklad till 2040.

Men så enkel är sällan politisk logik. Här handlar det om ren motsägelse. I nästa mening slås fast att det är ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft och innebär inte heller en stängning av kärnkraft med politiska beslut. Partierna hänvisar till och med till Alliansuppgörelsen 2009, som slog fast att det ska vara tillåtet att bygga tio nya reaktorer. De formuleringarna borde vara svårsmälta för framför allt Miljöpartiet. De Gröna borde ju dessutom se den slopade effektskatten som en klar motgång. Men dess företrädare uppträdde snarare som en vinnare och hävdade att andra pålagor ändå drabbar kärnkraften hårdare.

 

För M och KD är förstås den slopade effektskatten en seger liksom beskeden om att inget stoppdatum införs och hänvisningen till att gamla reaktorer ska kunna ersättas.

Men frågan är om det är någon reell framgång. De slipper visserligen ansvaret för att kärnkraften kanske försvinner. Men hittills har inte ens kärnkraftsindustrin dolt att kärnkraften på sikt är körd. I samma debattartikel i DN, som jag citerade förut, skrev kärnkraftsdirektörerna att: Nya reaktorer i Sverige är en icke-fråga, överspelad av såväl teknologiutvecklingen som ekonomiska realiteter.

Dessutom innebär dagens uppgörelse ytterligare stöd till förnybar el från t ex sol och vind genom att elcertifikatsystemet förlängs i tio år och utökas. Det beslut som fick Liberalerna att hoppa av en uppgörelse. De anser att det snedvrider konkurrensen mellan förnybart och kärnkraft.