Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Hägglund hade ett omöjligt uppdrag

Göran Hägglund är förmodligen den partiledare som har minst antal fiender. Som person framstår han som genompräktig och till råga på allt kvick och rolig.

Ändå har han haft en nästan omöjlig uppgift.

Det lär även gälla hans efterträdare.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det omöjliga uppdraget handlar om att partiets traditionella budskap inte med säkerhet räcker till fyra procent. När det skett utan moderata taktikröster har det berott på Alf Svenssons personliga popularitet snarare än hans budskap. Men också på att partiet som 2006 hittade en profilfråga – slopad fastighetsskatt – som gick hem långt utanför kristdemokratiska led.

Men partiets kristet etiska program attraherar inte tillräckligt många. Länge blev det 1,8-2 procent. Större var inte den kristna kärnan ens på 60- och 70-talet. Nu torde Sverige vara ännu mer sekulärt och kärnan ännu mindre.

Göran Hägglund gjorde rätt analys och försökte förvandla KD till ett allmänborgerligt mittenparti. Det räckte inte. Det var redan för trångt i den borgerliga mitten sen Moderaterna gått dit. Ändå var de blygsamma mittstegen tillräckliga för att mobilisera den kristna högern. De satsade på att Mats Odell skulle slå ut Hägglund. Men myteriet misslyckades, trots att det fick stöd av framträdande profiler som Lars Adaktusson och Ebba Busch Thor.

Möjligen därför att majoriteten av ombuden insett att Göran Hägglund var populär i stugorna. Åtskilliga har sagt att han var mer omtyckt än sitt parti. Ligger åtskilligt i det.

Nu är både Adaktusson och Busch Thor uppenbara efterträdarkandidater. Ingen av dem har sagt nej även om de förstås är kloka nog att inte säga ja heller. Det skulle verka alltför suget.

Båda har den uppenbara bristen att aldrig ha suttit i riksdagen. Adaktusson ännu mer oerfaren. Enda kända politiska uppdrag han haft är i EU-parlamentet, där han sitter efter en framgångsrik kampanj. Väljare har uppenbart stor respekt för gamla tv-kändisar. De överser med kunskapsbrister och ytlighet. Adaktusson visade sig dessutom nyligen vara oväntat svag debattör. I en ”Agenda”-duell mosade Jonas Sjöstedt honom.

Ebba Busch Thor har mer gedigen politisk erfarenhet. Både från ungdomsförbund och kommunalpolitik.

Stefan Attefall, Emma Henriksson och Acko Ankarberg Johansson har ännu tyngre cv. Överensstämmer mer med Hägglunds politiska profil. Men om det är en tillgång eller belastning för dem är för tidigt att säga.

Det borde vara dags för KD att utse en kvinna. Men jag är inte helt övertygad om att det sker. Det fanns gamla patriarkaliska traditioner i pingströrelsen. Dessa ärvdes av partiet och kan finnas kvar, trots att Hägglund gjort sitt bästa för att lyfta fram kvinnor. Kvinnlig partisekreterare, kvinnlig gruppledare. Men så sent som när Alf Svenssons efterträdare skulle utses fanns en väl så slagkraftig kandidat som Hägglund i Maria Larsson. Men partiet valde mannen.

Så även om både Acko Ankarberg och Emma Henriksson har starka cv, så utesluter jag inte att det i stället blir Stefan Attefall eller möjligen Adaktusson. Och i så fall fortsätter KD att vara enda riksdagsparti vid sidan av SD som inte haft kvinnlig partiledare.