Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
K-G Bergström

Hade utvisningarna fungerat skulle dådet aldrig skett

Söndagen den 9 april var nog Stefan Löfvens största dag som politiker. Han valdes om till partiledare. Han höll ett bejublat tal, troligen hans bästa i rollen som politiker.

Men S-ledaren demonstrerade samtidigt sina gamla svagheter.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Låt mig börja med det positiva. Stefan Löfven har sedan i fredags gjort i stort sett allt rätt i hanteringen av det misstänkta terrordådet.

Han har visat medkänsla och deltagande med de drabbade och utstrålat beslutsam kamp mot terrorismen. Han har till och med struntat i första dagen på partikongressen.

 

I dag höll han ett mycket applåderat tal, när han väl kommit till partikongressen. Han sa sig, påtagligt rörd, vara så stolt över många i Sverige. Blåljuspersonalen utnämndes till samhällets hjältar, som ingen ska få attackera.

Talet var fullt av signalpolitik om hårdare tag mot brottsligheten och krav på plikt. Dessutom med tydlig adress till socialdemokrater som frestas av SD: skolan ska vara fri från religiösa inslag och ingen ska någonsin tvingas bära slöja mot sin vilja i Sverige. Stefan Löfven inbjöd också alliansen till fortsatt samarbete mot terrorismen.

Men sedan höll han presskonferens, ett evenemang som inte är lika lättregisserat. Då fick han frågor om hur det kunde komma sig att den misstänkte uzbekiske terroristen var kvar i Sverige, trots att han fick avslag på sin asylansökan i juni i fjol. Ett beslut som vann laga kraft i december i fjol.

Då blev plötsligt den statsminister som uppträtt med sådan auktoritet sedan i fredags vag och osäker, som han så ofta blir på konkreta frågor. Den ordning och reda i asylprocessen som Löfven säger sig stå för visade sig snarare vara oreda.

Polisen har i uppdrag att utvisa 18 000 flyktingar som nekats asyl. Av dessa har 12 500 avvikit. Stefan Löfven mumlade bara något om att: Jo, om det behövs mer för att verkställa utvisningarna, så ska det förstås ske.

Fattas bara.

Om utvisningarna hade fungerat, skulle ju av allt att döma dådet på Drottninggatan aldrig ha kunnat inträffa.

 

Men när väl statsministern hade avverkat oss mindre lojala journalister, så kunde han inhösta ännu en politisk framgång. Risken för nederlag på kongressen om den känsliga migrationspolitiken var avvärjd.

Partistyrelsen blidkade i sista stund den flyktingvänliga delen av kongressen genom att skriva in att partiets principiella inställning är att permanenta uppehållstillstånd och möjlighet till familjeåterförening ökar tryggheten och främjar en bra etablering. Vi kommer i EU att arbeta för en förbättring i dessa avseenden.

Kritikerna från till exempel SSU och Studentförbundet köpte dessa föga bindande skrivningar. Att EU skulle gå med på till exempel permanenta uppehållstillstånd torde vara uteslutet, knappast heller någon generösare familjeåterförening.

Problemet är snarare att flera EU-medlemmar helst inte vill ta emot några flyktingar alls. Socialdemokraterna vill nu att Sverige ska tvinga dem med hot om indraget EU-stöd. Jag tvivlar på att ledarna i Polen, Ungern och Tjeckien är särskilt skakade över Sveriges ultimatum.

Men de socialdemokratiska kongressombuden älskade hotet. Just i dag var det viktigare för Stefan Löfven att övertyga dem än Viktor Orbán och de andra i Östeuropa.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!